Att hamna utanför eller inte ha tränarens förtroende

Det kanske inte alltid är så himla kul att spela hockey, det kanske inte alltid går som man vill och tänkt sig. Christopher Henriksson hörde av sig till mig och frågade om jag ville skriva hur det är att känna sig utanför och sidosatt. Att liksom inget man gör spelar någon roll. Jag tyckte det var ett riktigt bra förslag på ämne. Så här kommer en intervju med Christopher.

Hur började du hamna utanför i din klubb? Berätta vad som hände, hur började det och vad hände?

Jag bytte gymnasium från Fenix Kunskapscentrum till John Bauer Gymnasiet med hockey som specialidrott i Jönköping inför säsongen 2008-2009. När allt började så spelade jag i Skillingaryds J18 och inför 2008 så bytte jag klubb till Huskvarna HC J18 för att kunna ta ett steg länge och den säsongen fick jag förtroendet från tränaren vilket gjorde att jag höjde både min lägsta och högsta
nivå. Under säsongen spelade jag lite mer än hälften av matcherna.

Under hela första året på John Bauer så fick jag höra av ganska många i min klass inte så trevliga meningar och ord osv. Det kunde vart allt från ''Varför har du ingen klubbjacka'',
till ''du är ju totalt sämst och värdelöst''. Det var så under hela den säsongen och det var väldigt jobbigt faktiskt, men jag har alltid trott på vad jag presterat och vad jag har presterat förut och vet att jag inte behöver lyssna på vad andra  säger om mig och mitt spel.

Det året på gymnasiet tog nästan knäcken på mig, men jag hade stöd från flera håll, familjen, Johan Lindbom (tränare i skolan) och min flickvän som jag hade då. Men till slut hjälpte det inte att ignorera längre utan tog kontakt med vår mentor i klassen och rektorn på skolan. De skickade ut ett brev till alla killars föräldrar i klassen där de stod att de skulle ha ett möte. Efter det mötet så tog det inte lång tid innan några kom och bad om ursäkt, vissa gjorde det på lite udda sätt. Vissa kom fram till mig, nån skickade sms, en talade in ett röst meddelande och en struntade i och be
om ursäkt. Efter när de hade bett om ursäkt så blev det lite bättre, men inte fullt godkänt, men det kunde jag stå ut med.

Efter den säsongen så lades vårt lag tyvärr ned, jag trivdes jätte bra där. Men sen under sommaren ringde målvaktstränaren i Skillingaryds IS A-lag till mig och frågade om jag var intresserad av A-laget. Han hade pratat med Lindbom som jag hade på isträningarna om han tyckte att
jag var mogen för Div.3 spel och det tyckte han. Mv tränaren sa även när han ringde att vi skulle ha målvaktsträningar varje vecka, vi skulle även filma ganska mycket under träningarna för att sedan utvärdera det. Det funkade bra de första tre, fyra veckorna men sen slutade det att fungera och mv tränaren var inte alltid på träningarna osv.

När serien väl drog igång så tog det åtta seriematcher innan jag fick chansen och jag hade både fått stå i båset och stå på läkaren i inledningen. När jag väl fick spela så vann vi med 3-0 och jag höll nollan vilket var skönt. Sedan gick säsongen åh de två andra målvakterna svajjade lite då och då och det sista matcherna fick jag förtroendet och gjorde det bra tycker jag. Slutade dock i botten men om man ska se på mitt spel så hade jag höjt mig nått enormt jämfört med förra säsongen. Spelade även med J20 några matcher och jag förlorade en match av sju stycken vilket jag tycker är helt okej.

En stor del i det heter Johan Lindbom som vi hade som tränare i skolan. Han körde olika övningar som var för oss målvakter men även fys biten hjälpte han mig med. Sen kom ju försäsongsträningen igång och då valde jag en annan väg. Jag tog kontakt med Värnamo GIK:s tränare i A-laget och frågade om det var okej att jag fick köra försäsongsträning med dem, och det var inga problem. Så då sa jag till den nya A-lags tränaren att jag skulle köra med Värnamo, han sa att det var okej men att jag skulle få kämpa om en plats när de gick på is. Så mycket och hårt har jag nog inte tränat tidigare men träningen gav utdelning när vi gick på is.

Värnamo gick på is två veckor tidigare än Skillingaryd så då valde jag och köra de två veckorna med Värnamo för att sedan gå på is med Skillingaryd igen, men det gick ju inte. För när jag ringde till tränaren i Skillingaryd så bad han mig att ringa till J20 tränaren och fråga om jag fick träna. Jag fick ju liksom inte ens försöka ta en plats i A-laget utan spela i J20. När ringde jag tränaren i J20 och
frågade om det var okej att komma ner och börja träna sa att han skulle fundera en vecka, men sen hörde han inte av sig utan då ringde jag och frågade om han hade bestämt sig, och de hade han ju inte, han behövde en månad på sig för att fundera klart om jag fick komma ner och träna.

Det som var lite roligt var att jag  fortfarande var medlem i klubben och var registrerad för Skillingaryd men ändå så nekar han mig att komma ner och träna vilket jag tycker är helt sjukt. Men när jag väl fick träna så tog de någon vecka innan jag kom in i de, hade bara tränat två gånger per vecka i en månad med skolan. När serien drog igång så fick jag inte vara med i någon av
J18s eller J20s laguttagningar vilket jag tyckte var lite konstigt när man var bättre än de andra målvakterna ibland, alla har sina dåliga dagar.

Första halvan till jul så hade jag vart med i båset två matcher med J20 och en med J18 men inte spelat någon match. Så vid jul tröttnade jag på skitsnacket från tränaren och vissa av spelarna. Då tog jag kontakt med Värnamos J20 lags tränare för att jag skulle bli klar för Värnamo J20.
Så jag åkte ner en dag när inte vi hade träning och packade ihop min utrustning och drog, sa ingenting till någon för jag var så förbannat besviken på hur jag hade blivit behandlad, ibland trodde man att han inte såg mig eller om han bara ville jävlas med mig, har faktiskt ingen aning och har inte
velat bry mig om det så här i efterhand.

Han som tränade J18 var med i sportkommittén och det var han jag pratade med. Så när vi sa att jag kunde börja komma ner och träna så sa han att vi skulle rulla på alla fyra målvakter på två lag, men så blev det inte, utan det blev så att jag fick agera båsöppnare i J18 i Värnamo också men fick dock spela tre matcher, vann de tre matcherna, inte så svårt i J18 liksom. Jag trodde faktiskt att jag skulle få spela hälften av matcherna som var kvar när jag kom till Värnamo men tränaren hade sin favorit målvakt.

Så om jag skulle summera den säsongen så skulle jag säga att jag aldrig riktigt fick chansen inte i något av lage., I Skillingaryd så snackades det en massa skit om mig bakom ryggen, både av tränaren och spelarena och i Värnamo så hade tränaren en favorit målvakt. Efter den här säsongen så funderade jag på att plugga på college i USA och spela hockey. Tog kontakt med Blue Chip och fyllde i intresseanmälan men efter några veckor så ringde de tillbaka och sa att de inte tyckte att jag spelade på tillräckligt hög nivå för att kunna klara av spelet på andra sidan. Jag skulle vara en bra målvakt
i antingen J20 super elit, Div.2 eller Div.1 och där spelade jag inte. Men de på Blue Chip har ju aldrig sätt mig spela eller vet vem jag är så hur kan de då säga att jag inte klarar av spelet där borta, det hade självklart vart jätte kul och få testa på om man har vad som krävdes för att spela där borta.

Så inför den här säsongen så blev det träning med A-laget under sommaren, återigen mycket bra sommar om det nu inte hade vart för min astma. Både denna och delar av sommaren förra året var sjukt jobbigt, ibland så kunde jag knappt gå utanför dörren innan jag började känna av den men jag gjorde så gott jag kunde under träningen i somras. Under sommaren så var jag på målvaktscampen uppe i Nyköping för nionde året i rad. Jag älskar verkligen träningen som bedrivs där uppe. Det är tveklöst en av Sveriges bästa camper för målvakter Campen heter GDI, Goaltending Development Institute och och har funnits i tio, elva år något sånt tror jag. Jag har själv i stort fått mitt målvaktsspel därifrån och det är jag väldigt tacksam för. Det jag beundrar hos ledarna är hur de alltid liksom kan höja standarden på campen, år efter år, mycket bra gjort.

Inför denna säsongen så var jag iväg väldigt många gånger och provtränade för olika Div.2 lag, som längst var jag uppe i Dalarana och provtränade. Jag tycker själv att jag kan bli en bra målvakt i ett Div.2 lag. Men de flesta lagen ville ha en lite mer rutinerad målvakt än vad jag är. Denna säsongen har faktiskt kunnat börja bättre. Spelade dock andra och tredje träningsmatchen, vinst med 2-7 mot Gislaveds J20 och 4-3 Växjös J20. Spelat jätte bra de två matcherna men sen har de bara gått utför.

Nu i skrivandets stund så har jag inte spelat nån match sen i början av september, och ingen match alls i serien trots att jag tycker att jag har varit bättre på träningar, men tränaren bestämmer vem som ska stå.

Matcherna i serien har la gått så där, började med vinst mot Nybro med 2-1 efter sudden sen två raka
förluster, 8-5 mot Boro/Vetlanda och 4-6 mot HC Dalen. Och nu resten av säsongen så har jag inte en aning om hur det kommer bli med matcher, som det ser ut nu så har tränaren sin favorit målvakt men jag får kämpa vidare.

Vad gjorde du själv för att komma till rätta med problemet?

När jag gick på gymnasiet i Jönköping där allt började så brydde jag mig inte om det till en början, visst, det var svårt att försöka inte bry sig. Det sitter kvar ganska länge att man har fått höra sådana saker som jag fick göra.

Tillslut så orkade jag inte med det längre, det var nära att jag bytte skola pga av killarna i klassen men sen tog jag kontakt med min mentor som sedan gick till rektorn och berättade vad som hade hänt
och så efter det så anordnade de ett möte med alla killars föräldrar. Det var väldigt nära att de killar blev utslängda från skolan pga av att de höll på så som de gjorde mot mig.

Förra säsongen var också väldigt tuff. Som jag skrev innan så spelade jag ju bara tre matcher med Värnamos j18. Under hela säsongen så hade jag kontakt med Tranås AIF tränare som även startade upp målvaktscampen GDI. Vi pratade om väldigt mycket om min situation och vad jag kunde göra för saker och ting för att allt skulle bli bra, sedan så sa vi att det är pinsamt hur vissa tränare hanterar sina målvakter osv. Även mamma och pappa tyckte att det var fruktansvärt sjukt beteende av en tränare som ska föregå med gott exempel, visa hänsyn till alla spelare, inte bara sin favoritspelare utan hela laget.

Den situationen jag är i nu är också väldigt jobbig. men återigen så är familjen där och stöttar och har även bra kontakt med Tranås tränare, Torleif Lundsten.

Fick du någon hjälp/Tog du någon hjälp av klubben?

Varken i min första a-lags säsong, Värnamo/Skillingaryds säsongen eller nu så har jag fått någon hjälp av klubbarna, det finns liksom ingen man kan vända sig till vilket jag tycker är oerhört dåligt. jag tycker man borde kunna prata med tränarna om så mycket som möjligt så man kan han en bra dialog med tränarna.

Men sedan finns det de tränarna som är pratglada om som man kan komma till när som helst och prata. Men den turen har jag tyvärr inte haft utan jag har alltid fått vända mig åt andra håll,  sen finns ju de tränarna som bara vänder ryggen till en när man vill prata med dom vilket jag tycker är väldigt barnsligt och respektlöst. Nu så känns de som nuvarande tränaren håller mig lite
utanför laget och han föredrar andra spelare, vissa pratar han inte ens med, men så är det tyvärr ibland i hockey.

Vilka pratade du med om din situation?

De som jag har pratat ut med om hela min situation från första säsongen tills nu är ju såklart familjen som står mig närmast, Torleif Lundsten, tränare för Tranås AIF och grundare för GDI, Goalteneder Development Institute, Peder Lundström (målvaktstränare) och min tränare i skolan Johan Lindbom.

Vad fick díg att fortsätta kämpa och inte sluta med hockeyn?

Jag brinner ju för hockeyn. Jag gick på John Bauer Gymnasiet med hockey som specialidrott i Jönköping. Älskade upplägget med två träningar plus fys i veckan. Hade jag inte spelat hockey så vet jag inte vad jag hade gjort, för hockey är återigen allt för mig.

Efter matcher så har folk kommit fram och sagt bra saker om mig och då taggar det mig ännu mer att fortsätta kämpa mot de som inte tror på mig. För jag vet hur bra jag är och vad jag kan. Jag kollar mycket på NHL och elitserien och försöker kolla hur de gör vid olika situationer och sedan tar jag med mig det till våra träningar och testar själv  och ibland funkar det och ibland inte, eller så kör man en mix mellan mitt spel och det jag har sett från någon annan målvakt.

Jag tror nog inte att det är många som har den kämpar glöden jag har och gör allt för att vinna, är nog en riktigt dålig förlorare tills man går och lägger sig efter matchen men sen kommer en ny vecka med nya träningar och match. Målet är ju att bli så bra som möjligt.

Hur skulle du efter det här säga att en bra tränare ska vara?

En bra tränare ska givetvis vara  en bra tränare med olika lösningar i olika situationer men även som ett bollplank för spelarna så man liksom kan bolla idéer under träningar och matcher för att få bäst resultat. Men även en en bra människa för att kunna prata om sådana här saker som jag är med om just nu.

Vilka tips vill du ge dom som hamnar i samma situation som du gjorde?

De tips jag kan ge är att ni alltid ska tro på de ni gör oavsett om det inte alltid går som planerat eller som ni själva vill, och strunta i om någon annan säger att ni inte duger. Bevisa det på planen att de har fel och att du har rätt och träna hårdare än alla andra och visa tränarna att det är dig tränarna ska satsa på.

Har det och i så fall hur löste det sig för dig?

Nu i skrivandets stund så har det ju inte löst sig, men hoppas ju självklart att de kommer att lösa sig för hockey är de som betyder mest för mig, utan hockey så skulle de inte funka!

Måste även framhäva några viktiga personer som har betytt väldigt mycket, självklart familjen men även Torleif Lundsten, tränare för Tranås AIF och även grundare av GDI, Peder Lundström (målvaktstränare) och min skoltränare, Johan Lindbom!

Lång intervju med Christopher som fått känna på både hur det är att hamna utanför gemenskapen i ett lag och att inte ha tränarens förtroende.

Jag har själv haft problem med en tränare. under min näst sista säsong med Djurgårdens 75:or. Jag var knäskadad men körde på så mycket jag kunde under fysen. Vi skulle åka på en fjällvandring och jag skulle inte kunna vandra. Jag hade ingen lust alls att följa med och sistta i stugan hela dagarna för mig själv. Men jag vågade inte riktigt säga det. Så jag sjukade mig i sista stund. Inte rätta vägen att gå, men så  blev det.

När vi hade vår första träning igen efter vandringen delade våran tränare ut schemat för kommande månad. När han gav mig min lapp sa han den är extra viktig för dig som är dum i huvudet. Jag var 15 år... Det tog rätt hårt! Min knä opperation kom rätt lägligt sen och jag missade hela den säsongen....

Men jag kommer idag 20 år senare ihåg hur det kändes att sitta där i oklädningsrummet och höra det inför hela laget. Inget kul alls!

Om det är någon mer av er som haft problem i laget, med tränare eller medspelare och du vill dela med dig av dina upplevelser så här av dig!

Vi hörs!

Be a Fan