måndag 18 januari 2021

Att vara målvaktstränare

 Efter 15 säsonger som målvaktstränare, på de flesta olika nivår. Från yngsta ungdomslagen till division 1 för herrar och SDHL för damer, har jag trots allt samlat på mig en massa erfarenheter och upplevelser. Just nu härjar jag, ja då inte Covid-19 sätter stopp för det ute i Norrtälje och hjälper dom med hela föreningens målvakter.

Allt började för 15 talet år sedan när jag ringde upp min egen gamla målvaktstränare från tiden i Djurgårdens ungdomslag, Thomas Magnusson och fick komma ut till Tumba Ishus och jobba en helgcamp ihop med Sweden Hockey Institute, efter det blev det 10 säsonger med SHI. 10 väldigt roliga och lärorika säsonger. Inte så underligt när jag fick jobba ihop med proffesorerna Thomas Magnusson och Stefan Ladhe. 

Därefter har jag kört i liten skala, med en eller två föreningar per säsong på egen hand. Vilket är lagom då jag varannan vecka ska hinna med en 15 årig dotters gymnastik och en 10 årig sons hockey och innebandy.

Att köra ute i Norrtälje har varit och är riktigt roligt där jag får jobba med alla åldrar från små knattar till deras a-lag. 

Jag tänkte dela med mig lite av hur jag själv tycker en målvaktstränare som, som jag jobbar ute i föreningar på konsultbasis. Där jag alltså inte kan se målvakterna spela matcher.

Jag har delat upp målvakterna i två grupper, dels för att jag inte vill ha mer än max 10 målvakter på isen. Det för att jag vill hinna ge alla målvakter på isen av min tid. Alla målvakter ska ha fått feedback efter varje pass. Det är väldigt viktigt tycker jag. Sen också för att kunna anpassa svårighetsgraden efter kunskapsnivån hos målvakter.

För dom yngre målvakterna kör jag i stort sett bara grunder. Försöker få med mycket rörelse, så dom får göra förflyttningar. Sen har jag tre saker jag tar upp på första passet som vi sedan jobbar med hela säsongen. Detta så det verkligen sätter sig. I Norrtälje denna säsong har vi jobbat med, händerna, att få fram händerna framför kroppen, när du går ned i butterfly ska du stå på knä, inte sitta på hälarna få upp bröstet och ha möjlgiget att ha rörliga fötter samt att komma ut lite ur målet och stå upp så länge det går. Men som sagt, och som jag upprepar en del i detta inlägg, jag tycker det är så viktigt att alla barnen som varit på isen har känt sig sedda, att tränaren brydde sig om dom. Så viktigt!!

När jag jobbar med äldre målvakter vill jag ha mycket kommunikation. Så målvakterna får styra mycket. Det fungerar lite olika bra, har målvakterna änskemål nöter vi det. Annars blir det mycket tekniknötande och kika på detaljer. Eftersom jag "bara" träffar dom ett pass varannan vecka så har vi kommit överns om att köra med stationära teknik och detaljövningar och försöka få till färra matchliknande situationer. 

Något jag tycker är väldigt viktigt när jag jobbar med äldre målvakter, är att jag är INTE facit! Jag är där för att hjälpa dom bli så bra dom kan med sina förutsättningar och sitt spel. Jag måste kunna erkänna och säga att jag hade fel, att en övning var dålig, våga fråga målvakterna om saker. Det är trots allt dom som står i mål!

Mina tips som jag tycker är väldigt viktiga då du jobbar med ungdomsmålvakter kommer här nedan :)

  • Se och ge alla målvakter tid på varje pass. Uppmärksamma dom, hälsa prata med alla.
  • Ha inte fler målvakter på isen än att du kan ge alla som är med på passet feedback vid i alla fall två tillfällen.
  • Ge inte för mycket feedback. Jag försöker hålla mig till max två förbättrings saker och en positiv feedback per övning.
  • Ge målvakterna tid att hinna prova det du ger dom feeback om innan du byter övning.
  • Se till att prata med målvakterna så dom förstår, samt se efter att dom verkligen förstod.
  • Var entusiasmerande och se till att barnen har roligt på sin träning.
  • Kör hellre få skott, och byt målvakt än massor av skott och långa sessioner i varje övning. Se till att målvakterna orkar göra rätt och hålla fokus. 
  • Jag har börjat använda målvaktshandskar på isen, jag upplever att det är enklare att visa hur du skaanvända plocken i en övning om jag själv har en plock och kan visa.

Det här med feedback tycker jag är oerhört viktigt. Jag har varit i ishallar där dom kör målvaktsträning med 20-30 målvakter, och har 10-15 målburar ute. Där målvaktstränaren visar övningen sen får dom köra på. Ingen tid för feedback eller personligt möte ute på isen. Jag har svårt för den typen av träning, förstår inte riktigt syftet? Gör du fel, får du gott om tid att nöta in det beteendet riktigt ordentligt.

Ja lite kort om hur jag ser på det här med att vara målvaktstränare.


 

Vi hörs!

fredag 15 januari 2021

Samma möjlighet oavsett socioekonomisk bakgrund? Gästinlägg av Gustav Griborn

Samma möjlighet oavsett socioekonomisk bakgrund? 

Gästinlägg av Gustav Griborn. Gustav har som en del i kursen Ishockey - kultur och samhälle, vid Linnéuniversitetet, intervjuat nio hockeymänniskor. Frågeställningen gäller isträningen med fokus på individen och skillnader från millenieskiftet fram till idag. Hur stor skillnad är det idag med privata aktörer och hur ser det ut i klubbarna samt förbundets verksamhet? Dessa frågor och svar publiceras i tre inlägg på bloggen. Nedan kommer den tredje och sista delen.

 

Dagens stjärnor som kommer upp till SHL och NHL kontra för cirka 20 år sedan. Vilka skillnader ser du gällande individuell teknik? Vilka orsaker anser du ligger bakom detta?

 

John Lind, Utbildningsansvarig SIF:

Utan att gå in på debatten om närkampsspel och tacklingar, så tycker jag att hockeyn tagit en väg där snabbhet och teknik premieras genom nya regler och bedömningar. Även lagens sätt att spela påverkar. Detta tillsammans med bättre optimerade fysiska egenskaper hos spelarna har lett till en positiv utveckling där den individuella tekniken blir allt bättre

Stefan Ladhe, Målvakstränare Tre Kronor, medgrundare till Sweden Hockey Institute:

De flesta, inte alla, är mer medvetna om hur de ska träna och spela. De kan föra ett resonemang om saker och tänker själva, äger sin process på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Orsakerna är att många av dem har engagerade tränare som jobbar tillsammans med spelarna, har ett annat ledarskap än att ge order utan att behöva eller kunna förklara hur eller varför.

Tommy Boustedt, tidigare generalsekreterare och utvecklingschef SIF:

Bättre skridskoåkning, bättre skott, snabbare händer, bättre fysik, bättre självförtroende. Juniortemautredningen höjde kraven på spelarutbildning och tränarutbildning avsevärt. Effekten blev att hockeysverige började dra åt samma håll. 

Philip Nilsson Fornes, Föreningsadministratör Djurgården Hockey ungdom:

Jag ser snabbare och uthålligare spelare som är ännu mer hockeyspecificerade än tidigare. Mycket fokus inom ishockeyn har legat på att bli så snabb som möjligt, så stark som möjligt och kunna behandla puck, men jag ställer mig lite tveksam till hur spelförståelsen har hängt med resten av utvecklingen.

Mikael Rundgren, Teamledare för SIF Hockeykonsulenter och ansvarig för NIU/Elitgymnasierna. Assisterande förbundskapten Team 18:

De är galet mycket skickligare. Mer spets i allt utförande, framförallt med puck. Målvaktssidan ser man en tråd som finns hos målvakterna. Det är många orsaker som ligger bakom detta.

Målvaktssatsningen från svensk ishockey med starten 2005 är nyckeln som sedan gett en massa ringar på vattnet. Detsamma gäller backspelet med fokuset som lagts på detta. Träningen på klubb- och lagnivå är mycket bättre idag är jämfört med i början på 2000-talet.

Ulf Lundberg, Förbundskapten Damkronorna:

Det går nästan inte att jämföra med 20 år tillbaka i tiden. Allt var inte sämre förr, men idag krävs en funktionell teknik till en fart som är betydligt högre. Materialet har utvecklats, träningen har utvecklats och den digitala frammarschen har bidragit. Juniortemautredningen i början av 2000-talet, där föreningar och förbund bestämde sig för en tydlig väg framåt och tillsammans var obeskrivligt viktig.

Magnus Hävelid, Elitutvecklare herr SIF, Huvudcoach Team 17:

Jag tycker att det är det vi pratar om, den utbildning de får idag kontra tidigare, det är mer experter som bidrar på vägen. Hur vi som förbund har ändrat fokus över tid med Russinläger samt hockeygymnasier och med mer välutbildade tränare där ute idag. Vi har ökat mängden för spelarna vilket gett utveckling framåt och materialutvecklingen har också bidragit för den delen. Det har tydligt gjort att skottekniken på unga spelare är så otroligt bra idag, både materialet och hur mycket de har tränat på det. Vad som ligger bakom det är dels att klubbarna anställt fler tränare, tränartätheten har ökat, dels privata aktörer med expertis inom specifika områden, och sen mängden träning med hockeygymnasier som ger tre dagar extra träning, plus fysen.

Leif Boork, tidigare bland annat tränare i Elitserien, förbundskapten för Tre Kronor och Damkronorna:

Den största skillnaderna är att spelarna idag kan göra tekniska nummer i högre fart och med större register. Problemet med fart och större register är, att det gäller att välja när du ska göra det med fart och vilket register du ska använda när. Där var nog omdömet bättre hos spelare i tidigare generationer. Ansvaret hos "tänket" hos spelarna vilka konsekvenser mitt agerande kan få är klart mindre idag enligt min uppfattning.

 Thomas Magnusson, Målvaktsansvarig SIF, medgrundare Sweden Hockey Institute:

Ja det är ju en enormt stor skillnad när det gäller individuell skicklighet eller kalla det skills eller teknik. Det gäller allt ifrån skridsko- och skotteknik till passning och mottagning, och kanske framförallt förmågan att kombinera olika tekniker och klara av detta i hög fart.

Det som däremot inte utvecklats i samma takt är möjligen det individuella taktiska kunnandet. Då tänker jag både på förmågan att förstå spelet och utveckla strategier för att lösa återkommande situationer, samt att uppfatta situationerna när de inträffar och snabbt välja optimala aktioner. Både i anfall och i försvar. Frågan avser teknik, men jag vill gärna nämna att jag inte anser att det individuella taktiska kunnandet verkar ha utvecklats i samma takt generellt, även om de allra bästa spelarna naturligtvis har de kvalitéerna också.

Orsaker till den positiva teknikutvecklingen är säkert en kombination av den allmänt ökade insikten om betydelsen av förbättrad teknik och hur man kan utveckla den med bättre metoder att lära ut, instruera, träna och ge feedback. Här läggs grunden i verksamhet som bedrivs i föreningar, i många fall säkert även i kombination med tid som lagts tillsammans med externa tränare, med spetskompetens och i de fall spelarna blivit uttagna till förbundsaktiviteter med viss påspädning av kunnandet där. Troligen har också en hel del tid lagts på att träna helt på egen hand, på och utanför isen.

En annan förklaring till tekniska framsteg är säkert den tränings- och matchmiljö som spelarna varit i, med ständigt ökade krav på förbättrad teknik för att kunna lösa situationer på ett framgångsrikt sätt. Dvs. det faktum att hockeyn i stort gått framåt.

 

Bör alla som spelar ishockey få samma möjlighet till individuell utveckling inom föreningar, eller ska ekonomiska förutsättningar spela en stor roll?

 

John Lind:

Svaret är enkelt: Vi ska göra allt vi kan för att alla ska erbjudas samma möjligheter att utvecklas oavsett socioekonomisk bakgrund.

Stefan Ladhe:

Självklart ”ska” alla ha samma förutsättningar, i en perfekt värld. Men samtidigt är det lika självklart att det inte är så och det är omöjligt att det ska bli så. Det beror inte bara på ekonomi, det beror till stor del på engagemanget och kunskapen på ledarna i föreningen. Vissa spelare har tur och har en superbra tränare under uppväxten som lägger grunden till att spelaren kommer hålla på länge med ishockey. Andra i omklädningsrummet bredvid har en oengagerad, opedagogisk tränare som inte bryr sig om spelarna och får helt andra resultat i lusten till hockeyn hos sina spelare.

Tommy Boustedt:

Alla borde ha samma möjligheter. Det blir svårt när majoriteten av vår ungdomsidrott bygger på ideella insatser och föräldratränare. Enda sättet som jag ser det möjligt är att samhället tillskjuter mycket mer ekstöd till idrotten så att alla föreningar har råd med professionella tränare.

Philip Nilsson Fornes:

Vi är för att kostnaden inte ska påverka hur stor möjlighet du har till individuell träning. Möjligheten ska finnas i föreningar men vi vet även om att verkligheten inte alltid är vad vi önskar. 

Mikael Rundgren:

Inom föreningen bör såklart inte ekonomin vara avgörande. Jag gillar inte att det är så!

Ulf Lundberg:

Jag önskar verkligen att det vore så att alla hade samma möjlighet till individuell utveckling. Vi måste hela tiden sträva mot att vara en sport för så många som möjligt.

Magnus Hävelid:

Frågan är ju väldigt aktuell idag. Det jag ser som goda intentioner att diskutera det här. Det är 14 SHL-lag och våra Allsvenska lag som utgör våra NIU och någonstans är storklubbarna våra  motorer i detta. En positiv utveckling som jag kan se är att vi har fått råd att anställa fler tränare och NIU-tränare har kunnat gå ner på högstadiet, då 17 av 27 NIU har hockeyhögstadie, och då kommer fler åt en bra kompetens. Men ska alla få det, ja då då är det även de mindre klubbarna som ska få det, där det så klart också finns duktiga spelare. Nu ser jag ändå stora klubbar som bygger nätverk med de mindre klubbarna. Exempelvis jobbar Frölunda i sitt närområde och Luleå uppe i Norrbotten. Där deras coacher agerar som mentorcoacher till de mindre föreningarna, och jag tror att de stora klubbarna måste hjälpa till i närområdet där du ligger, men jag tror ändå att vi kommer behöva kompletteras av privata aktörer. Samarbetet tycker jag är väldigt viktigt, annars kommer pengar spela en större roll och det är jag emot. Vi vet att många duktiga spelare kommer från mindre klubbar ute i landet, som exempelvis Rasmus Dahlin från bandyorten Lidköping. Idag kanske ekonomiska förutsättningar spelar lite för stor roll, men jag hoppas att vi kan hjälpas åt framåt för att det ska ges likvärdiga förutsättningar åt alla. 

Leif Boork:

Självklart bör alla få det i ett idealt scenario. Men världen är inte rättvis. Inte i ishockey heller. Ekonomi hos föräldrar, klubbar och olika förbunds samt regioners prioriteter spelar in. Föräldrar som kan hyra in individuella tränare, agenter som kan göra det åt sina kunder, finansiering av olika materiel och hjälpmedel, skicka sina adepter på skillscamper. Var finns de dugliga coacherna och hur kan man betala dem? Är det samma förutsättningar i Östersund, Kiruna, Göteborg och Malmö? Ekonomiska förutsättningar bör inte spela en roll men gör det mer o mer i vårt samhälle generellt.

Thomas Magnusson:

Det ska naturligtvis vara en strävan att alla får samma möjligheter inom ramen för verksamhet som bedrivs i en förening och jag tror att så oftast är fallet. Ett problem är dock att kostnadsutvecklingen gjort att ekonomi kan vara en begränsande faktor för att överhuvudtaget kunna delta i vår sport. Ett annat är att skillnader i kvalitén på utbildningen kan variera mellan olika föreningar och även kan hänga ihop med kostnadsbilden.

 

Hur ser du på spelarutvecklingen idag jämfört med förr? Läggs fokus på ”rätt” saker idag enligt dig?

 

John Lind:

Jag var inne på det lite i tidigare svar. Jag tycker fortfarande att isolerad teknikträning är viktig och har sin plats, men jag skulle vilja se lite mer fokus på spelvarianter i yngre år med olika former av problemlösning där man även kan väva in tekniska utmaningar. Repetition without repetition-tanke. Alla har olika förutsättningar utifrån anatomi, utrustning etc så det finns ingen generell formel för de olika tekniska momenten. Jag tror vi skulle få fram smartare spelare med ett sånt förhållningssätt och jag tror vi skulle få fler spelare som kan styra och variera tempot i spelet då. Sedan tror jag också på att träna mer teknik och skills, systematiskt, i de högre ligorna. Tanken på att man ”blir färdig” tilltalar mig inte. Vidare skulle jag vilja att tränare i större utsträckning tar hänsyn till totalbelastning när de planerar verksamheten. Att förstå mer hur isträningen påverkar den fysiologiska och psykologiska belastningen.

Stefan Ladhe:

Spelarutvecklingen är mer medveten och man pratar med spelarna på ett annat sätt än förr. Spelarna är involverade och utbildas på det sättet. Individuell träning finns på agendan vilket det inte fanns på samma sätt förr. Det finns fler specialister, tränare med olika fokusområden, runt spelarna. Förr fanns en tränare som möjligen hade en assisterande med sig mest för att ”plocka puckar” och finnas tillhands. Utbildningar uppdateras och man tar hjälp av forskning och erfarenheter från andra länder och sporter för att komma rätt. Jag utgår från att man sätter fokus på rätt saker på fler håll idag än förr, men det finns många föreningar och lag och det tar tid att generationen som vet ”bäst själva” slussas ut och blir soffexperter istället.

Tommy Boustedt:

Både och. Jag tycker att det är lite för mycket inriktning på Youtube-hockey. Bra med individfokus idag, men spelsinne och spelförståelse glöms bort. Förr i tiden var spelarna klokare och såg runt hörnet, men idag är de individuellt skickligare.

Philip Nilsson Fornes:

Idag läggs mycket fokus i utvecklingen på att öka spelförståelsen. I dagens läge har ishockeyn blivit mycket ”starkare” och ”snabbare”, men spelförståelsen har inte riktigt hängt med i den höga fart som många besitter. Jag tror det är viktigt att mycket tid läggs på just spelförståelsen för att undvika skador och för att få en roligare och smartare hockey i framtiden. Utvecklingen att kunna skjuta så hårt som möjligt och åka så snabbt man kan kommer självklart fortsätta, men med en högre finess och samspel kan det finnas många fördelar. 

Mikael Rundgren:

Den är mycket bättre. Det finns ett mycket större stöd idag och kunskapsnivån är högre. Tränare får coaching av hockeykonsulenterna, det finns bra utbildningsmaterial och bra stegutbildningar.

Just nu är vi inne i en period där fokus ligger på forwardsspelet, anfallsspelet, målskyttet och närkampsspelet. Dessutom lägger vi fokus på spelformerna för våra knattar. Jag tycker att vi har ett bra fokus och ligger rätt, vad nu rätt är.

Ulf Lundberg:

Möjligen slog pendeln över för mycket åt ”individual skills” ett tag, men min bild är att det närmar sig en sundare balans nu. Jag ser att det kontinuerligt behövs påminnelser om att syftet med individuell utveckling är att kunna använda det i hela spelet och anser att mycket fokus bör läggas på spelet som sådant. Därifrån bryter man sedan ut vissa ”tårtbitar” att jobba med, för att sedan få ”tårtan” med alla dess ingredienser att bli ännu godare. 

Magnus Hävelid:

Jag tycker att utvecklingen går framåt. Under coronapandemin har vi getts möjligheten att stanna upp och se om vi gör rätt saker och det är en form av prioritering. ABC måste alltid in så att man inte glömmer de grundläggande bitarna. Sen måste vi vara flexibla och se vad vi ska trycka på just nu. En grej som är på tapeten för tillfället är hjärnskakningar och då måste vi kanske anpassa oss och trycka på närkampsspelet på NIU samt med våra hockeykonsulenter. Samtidigt vill vi inte tappa de andra bitarna som målskytte eller grundläggande saker såsom målvaktsspel eller backspel. Men utvecklingen går framåt och i det stora hela vill jag säga att fokus läggs på “rätt” saker. Det jag uppskattar med den här tiden vi lever i nu är att vi lärt oss att vi kan använda digitala hjälpmedel, som Teams eller liknande, för att ha möten med alla coacher och för att göra avstämningar samt se vad som händer på våra NIU och vad vi behöver prioritera och ta tag i. Då har vi från förbundet blivit mer snabbfotade utan att för den skull glömma grunderna.

Spelarna är också väldigt medvetna idag om vad som händer och de följer NHL-spelarna, ser vad som krävs och de känner igen sig i vad de behöver träna på och så vidare. En utmaning som jag kan se idag är alla intryck som unga spelare får, som för vissa blir stressorer för exempelvis en 17-åring där många intryck kommer i all välmening från olika håll. Spelarna behöver vara medvetna själva i sin utveckling samt utbildning och ledarskapet behöver få med spelarna i den processen för att inte ge en negativ stress.

Leif Boork:

Den individuella spelarutvecklingen är mer, mycket mer, genomarbetad och genomförd än förr. Historiskt har den nog gått i cykler som på många andra områden. På 1920-1950-talen var spelarna sina egna tränare i stor utsträckning, vilket gjorde att vi kan kalla den utvecklingen för individuell. På 1960-talet kom fler professionella tränare in i bilden även om de var mer laginriktade. Men om vi läser den äldre instruktionslitteraturen alltifrån Jeremiah, Tarasov, Fryzek, Riegle, Strömberg med flera, så innehåller den också individuella synsätt på träning och matchtaktik. På 1970-talet kom ishockeyskolorna vilka var alltmer individuellt inriktade. Vi fick också se filmer från andra kulturer, mest från NHL. På 1980-talet blev VHS-filmer alltmer vanliga för att studera matcher och specialträningar i efterskott. På 1990-talet kom de individuella skillscoacherna och agentverksamheten växte ut. Agenterna anlitade sina speciella tränare åt sina adepter. Ibland kan jag tycka att fokus läggs på för många saker idag. Vad är det som är viktigt för en ishockeyspelare? Risken med allt är att när det finns mycket att välja på så riskerar man att inte alltid välja det mest optimala. Många av spelarna kan också välja områden de är mest intresserade av, men det är inte säkert att det är det bästa utförandet för deras speciella ishockeyutveckling. Statistik har i mina ögon en tveksam utveckling. Jag brukar säga att statistiken kan skymma verkligheten. Jag är kritiserad för att vara kritisk till statistik. Och tveksam inför att använda den. Så är det inte. Jag har använt statistik för att återkoppla för en guidning av spelare och lag. Men i mina ögon kan som sagt statistik skymma verkligheten, och fel använd kan den tala om "sanningar" som egentligen inte är sanningar. Vi har, enligt min uppfattning, tagit intryck av NHL i för hög grad och av journalisters och andra "mångkunniga" som i sin okunskap om helheten samt komplexiteten i ishockeyspelet använder statistik för att begripa den. 

Thomas Magnusson:

Jag ser det som mycket positivt med förskjutningen mot ett större fokus på individuell utveckling och individen i centrum. Ett utvecklingsområde är däremot, som jag nämnt tidigare, de individuella taktiska momenten. Något som för övrigt även gäller målvakterna där det lätt blir så att fokus läggs på de mer uppenbara tekniska och fysiska aspekterna, som är enkla att se och som tränare traditionellt behärskar bättre. Däremot är vi ofta sämre på att utveckla verktyg för att hantera de taktiska och mentala sidorna som påverkar prestationen, vilket ställer andra krav på tränare att vara kreativa och att tänka utanför boxen.

Ett annat förbättringsområde ser jag i träningsmetodiken som, särskilt i lagsammanhang, även det tenderar att i alltför stor utsträckning följa traditionerna. Här finns ett motsatsförhållande mellan mängd och aktivitet å ena sidan och kvalité i bemärkelsen matchlikt å andra sidan. Hög aktivitetsnivå i träning är visserligen nödvändig för att få till den mängd av repetitioner som krävs för att utveckla de tekniska och taktiska färdigheterna i ishockey. Däremot anser jag att aktivitet ofta får ta för stor plats i träningen av individuella moment, genom exempelvis en alltför stor andel sedvanliga ”åk-, pass-, skott-övningar”.

Övningar som, i högre utsträckning, borde kunna anpassas eller kompletteras med, alternativt helt ersättas av, mer realistiska moment. T.ex. genom att spelarna oftare utsätts för olika former av press och också ges möjlighet att spela klart, precis som i matchsituationen. Liksom att skotten i högre grad föregås av aktioner i form av riktningsförändringar, förflyttningar av pucken och/eller finter och inte alltid sker från samma yta. Allt i syfte att utveckla individuella färdigheter i målskytte respektive målvaktsspel.

torsdag 14 januari 2021

Individuell träning inom Svenska Ishockeyförbundet, gästinlägg av Gustav Griborn

 

Individuell träning inom Svenska Ishockeyförbundet 

Gästinlägg av Gustav Griborn. Gustav har som en del i kursen Ishockey - kultur och samhälle, vid Linnéuniversitetet, intervjuat nio hockeymänniskor. Frågeställningen gäller isträningen med fokus på individen och skillnader från millenieskiftet fram till idag. Hur stor skillnad är det idag med privata aktörer och hur ser det ut i klubbarna samt förbundets verksamhet? Dessa frågor och svar kommer publiceras i tre inlägg på bloggen. Här följer del 2!

 

Individuell träning inom förbundets verksamhet. I vilket sammanhang började SIF lägga mer fokus på individuell spelarutveckling och när? Vad var bakgrunden till detta? Hur ser det ut idag?

 

Tommy Boustedt, tidigare generalenreterare och utvecklingschef SIF:

I samband med Juniortetemautredningen 2002 lyftes vikten av individuell utvecklingsplan fram. Det pekades på många brister hos svenska ungdoms- och juniorspelare. Närkampsspel, målskytte, målvaktsspel, fysik, vinnarinstinkt, tempo, med mera. Det ser klart bättre ut idag. NHL-draften och JVM-resultaten är ett kvitto på det. Målskyttet är dock fortfarande ett utvecklingsområde som svensk hockey behöver jobba med.

Thomas Magnusson, Målvaktsansvarig SIF, medgrundare Sweden Hockey Institute:

Det givna svaret är Juniortemautredningen 2002 och de förändringar som den ledde till. Att hockeysverige samlades och konstaterade vilka brister som fanns, som bl.a. resulterat i uteblivna framgångar med juniorlandslagen. Brister som i många fall föll tillbaka på för dåligt utbildade spelare och i slutändan brister i tränarutbildningen.

Konsekvensen av utredningen blev att resurser skapades för att på alla sätt höja nivån på utbildning för såväl spelare som de tränare som skulle utveckla dem. Utbildningsmaterial, läger och inte minst personella resurser både i förbundets dagliga verksamhet och i samband med landslag och den verksamhet med camper som nu utvecklades rejält. En Utvecklings- och Landslagsavdelning med ansvar för både spelar- och tränarutbildning tog form under Tommy Boustedts ledning där bl.a. tränare, utbildare och de nya Hockeykonsulenter anställdes.

Idéer om individuell träning och spelarutveckling fick nu, som jag ser det, ordentligt fäste i sål tränar- som spelarutbildningen som SIF bedrev. I tränarutbildning genom nya utbildningsmaterial med stark betoning på individuell teknik, en ny utbildningsstege samt helt nya utbildningar, bl.a. i form av Conventions, Vägen till Elit och Målvaktslyftet. I spelarutbildning genom tillkomsten av en komplett Talangutvecklingsplan med ett brett campprogram där Russinläger (som först benämndes Topp 100) utgjorde den yttersta spetsen. Individuell utveckling var en ledstjärna i den nya utvecklingsplanen.

Hur ser det ut idag? En bra fråga, men jag tycker det skedde väldigt stor utveckling åren närmast efter Juniortemautredningen, sedan har nya detaljer successivt tillkommit och metoder förfinats, som exempelvis när det gäller användandet av tekniska hjälpmedel vid feedback. På det negativa kontot vill jag nämna att delar i spelarutbildning ibland har fått stryka på foten när nedskärningar krävts av ekonomiska skäl.

 

Gällande Russinläger och andra camper inom förbundets verksamhet och talangutveckling. Hur stort är fokuset på individen vid dessa?

 

Ulf Lundberg, Förbundskapten Damkronorna:

Mycket stort, men det handlar hela tiden om att applicera den individuella utvecklingen in i det kollektiva spelet.

Magnus Hävelid, Elitutvecklare herr SIF, Huvudcoach Team 17:

Jag var med och startade upp det som hette Topp 100 som projekt och då fick man inte ens prata lag, utan allt fokus skulle vara individuellt. Det var tjejer med i gruppen, och för att få pengar till projektet skulle det individuella fokuset hållas och uttrycket “russinen i kakan” togs när SOK kom in. Vi sa då att det inte kommer vara någon tillstymmelse till lagträningar. Det var grunden för allting och jag tycker ändå att det legat som en röd tråd. 

Sen över tid kliver man utanför den och så blir det lite för mycket lag, och så kommer man tillbaka till varför man startade det här, och så blir det för mycket lag igen under en tid. Men tittar jag på de sista kanske fyra åren tycker jag att grundkonceptet och den röda tråden finns kvar. Idag har vi två Russinläger och två åldersgrupper. Förr var det fyra läger där det filmades och skickades hem till varenda spelare. Nu är det första lägret mer individuellt fokus, där videocoaher är med på isen och coacherna jobbar med spelarna på ett tydligt individuellt sätt där de är delaktiga i sin utveckling. 

Sen kommer det individuella taktiska ofta fram mer på matchen, så det spelas matcher och på läger nummer två är det mer det taktiska som är i fokus, men fortfarande med feedback och individuell uppföljning med spelarna. Men som sagt tycker jag att den röda tråden med det individuella fokuset finns kvar och spelarna är delaktiga i utvecklingen.

Thomas Magnusson:

Fokus ligger nästan uteslutande på individuell utveckling på camperna, precis som det bör vara.

 

Hur ser du på hockeygymnasiernas roll i den individuella utvecklingen av spelare idag?

 

John Lind, Utbildningsansvarig SIF:

Min bild är att hockeygymnasiernas roll är central för den individuella utvecklingen i given ålderskategori. Dels genom att det går styra innehållet, så det blir just individuellt fokus, genom tydliga kurs- och ämnesplaner, samt att de flesta föreningar har väldigt kompetenta tränare kopplade till NIU-verksamheten. Glädjande är också att allt fler bra utvecklingsmiljöer etablerar sig inom ramen för LIP- och LIU-verksamheten.

Stefan Ladhe, Målvakstränare Tre Kronor, medgrundare till Sweden Hockey Institute:

Jätteviktig roll och det som ska vara hockeygymnasiernas främsta uppgift i träningen.

Tommy Boustedt:

Hockeygymnasierna ska i stort sett vara inriktade på individuell utveckling. Det kravet ställer också Svenska Ishockeyförbundet och för att bli auktoriserade måste NIU följa dessa riktlinjer. HG är den platsen där den mesta individträningen utförs i Sverige.

Philip Nilsson Fornes, Föreningsadministratör Djurgården Hockey ungdom:

ngden ökar betydligt på ett hockeygymnasium och jag tror inte det passar allas utveckling, men jag tycker det är viktigt att den möjligheten finns. Jag gillar inte hetsen som uppstår kring val av hockeygymnasium och inte heller vikten av att komma in på ett NIU. Där behöver vi föreningar ta ett större ansvar kring processen och hjälpa våra spelare i deras val. 

Mikael Rundgren, Teamledare för SIF Hockeykonsulenter och ansvarig för NIU/Elitgymnasierna. Assisterande förbundskapten Team 18:

Detta är den enskilt viktigaste företeelse vi har när det gäller utvecklingen av våra talanger inom svensk ishockey.

Ulf Lundberg, Förbundskapten Damkronorna:

Hockeygymnasierna har en väldigt viktig roll, för de som vill satsa både på hockeyn och skolan. Det har varit, och är, en oerhört viktig faktor i vår framgångsrika spelarutvecklingsverksamhet på pojk-/herrsidan och kommer definitivt att vara det på flick- och damsidan.

Magnus Hävelid:

Det är ett skolämne på hockeygymnasierna, det är en tydlighet när det gäller den individuella träningen. Men det ska också sättas i sitt sammanhang eftersom det är en lagidrott, men den individuella tekniken har blivit betydligt bättre och det är fokus på det. Den individuella taktiken sen, då kanske det handlar om att vi måste vara flera som jobbar med det och inte endast tänka att jag bara skjuter och jobbar med skottteknik och sådana bitar. Så den individuella tekniken blir mer komplex och kanske spela mer smålagsspel, positionsspel, hur gör jag och löser de här i förhållande till samarbetsdelar.

 Hockeygymnasierna är viktiga, även om jag nu är part i målet så det skriker om det, men det är fokus på individen; målvakter, backar och forwards, en tydlig uppdelning. Det krävs av spelarna med sina individuella utbildningsplaner att man ska kunna klara av att leda sig själv och sin egen träning. Vad är det jag behöver bli bra på? Vad ska jag träna på både i gymmet och på isen? Så det är ju en tydlig individuell röd tråd i allting. Sen kommer lagträningen så det blir en tydlig skillnad mellan NIU och lagträningen tycker jag. Det är 27 orter idag med NIU och förut var det fem orter och två riksgymnasier, idag är vi 27 orter med cirka 800-850 elever och även sex tjejgymnasier. 

Väldigt många fler ges nu chansen och skolan ger oss alltså möjligheten att träna tre gånger extra i veckan plus fysen. Just mängden och att få möjlighet att träna extra på någonting ger en individuell touch på det. Plus alla instruktörer som man kunnat anställa, målvaktstränare och extra istränare. Man får tacka skolan för det bidraget.

Leif Boork, tidigare bland annat tränare i Elitserien, förbundskapten för Tre Kronor och Damkronorna:

Jag är egentligen för dåligt insatt i deras upplägg och vilket fokus de har. Men min bild är att de riktar sig mot individuell utveckling i de flesta avseenden. Kanske är det något av ett för smalt fokus då stora delar av utvecklingen mot elit hos dem går i individualismens tecken. Generellt sett är det en bra idé som ligger i linje, om än svårligen kan jämföras helt, med collegeupplägget i Nordamerika.

Thomas Magnusson:

I hockeygymnasierna ser jag den enskilt största möjligheten för individuell spelarutveckling alla kategorier. Här finns tiden och utrymmet att fokusera helt på individen och alla delar hen behöver för att nå sin fulla potential. Med ”rätt” tränarkompetens och bra tränartäthet är HG en hörnsten som kan ha den största effekten i individuell spelarutveckling.

Jämfört med problematiken med kostnader för privata tjänster är ju hockeygymnasierna möjligt att söka till för alla oavsett ekonomiska möjligheter, men här ser jag ändå ett annat potentiellt problem. Antalet platser är begränsat och här sker en uttagning. Är det alltid ”rätt” individer som får den här möjligheten?