Fortsätter med en intervju med en till hockeymamma, nu mamma till lite mer kända Stefan Ridderwall nämnligen Anna-Kari Ridderwall.
Tror du att du som förälder till en målvakt känner mer press och/eller nervositet på läktaren?
Ja det är en större press att vara målvaktsförälder. Dels är målisen på isen hela tiden så det blir ingen "vila", dels tar man till sig målisens utsatthet som förälder eftersom som man vill skydda sina barn.
Som målvakt är man ju lite av ett lag i laget, blir det så på läktaren också? Att målvaktsens föräldrar är lite för sig själva?
Nej jag har aldrig känt mig utanför på läktaren av andra, men kanske däremot valt ibland att sitta för mig själv. Jag var och är väldigt nervös under matcher och vill vara för mig själv. Men när Stefan var mindre satt vi alla i en klump och sjöng sånger som en förälder tryckte upp till oss.
Kan du känna "dålig stämning" om din son har en dålig match?
Ingen dålig stämning direkt till mig, men man får ju höra saker bakvägen ibland. Det handlar dock mest om att min målis har en målispappa som han mäts emot. I alla idrotter finns det ju mer sunda föräldrar men också mindre sunda och ibland rent utav korkade. Nån gång var det en förälder som tyckte att det var orättvist att Stefan hade Roffe hemma, då fick han ju extra träning...
Blir man som målvaktsföräldrar lite utanför eller är man en av föräldrarna som alla andra?
Se fråga 2
Känner du och i så fall hur och vad är skillnaden på att ha en målvakt som son/dotter eller en utespelare?
Att vara målis är ju att vara ensamidrottare men ändå i ett lag. Dom har en annan tränare och får annan träning så det är klar skillnad. Dom är också ganska dyra i drift under några år. Stefan spelade dessutom ute också, så det var mycket inköp av utrustning. Alla förstår kanske inte att det är skillnad, men inget jag har haft problem med under Stefans uppväxt.
Kan du bli frustrerad på läktaren över andra föräldrars okunskap kring målvaktsspelet?
Ja ibland kan jag bli förvånad hur få föräldrar som frågar saker till tex Roffe eller andra som har stor erfarenhet. Kanske är det så att man inte riktigt vill veta hur det fungerar utan mest är frustrerade över att tex deras barn inte utveklcas lika mycket som en annan unge på isen. Jag upplever att barn som har föräldrar som elitidrottat stressar mindre runt barnens utveckling.
Tror du att målvaktsföräldrar blir mer angagerade i sitt barns hockey. Kanske för att dom måste det för att förstå vad deras barn pysslar med?
Hockeyn engagerar alla inblandande. Det är en dyr sport och det kräver att man har både råd och tid att lägga ner. I mitt fall är det svårt att säga eftersom hockeyn varit en stor del av mitt liv i över 30 år. Och jag tror det är en passion att vara målvakt. Det är ju inte ovanligt att en målis är analytiskt lagd, och det kanske härstammar hemifrån.
Om det är något du tyckt jag gkömt fråga eller du vill berätta så är ordet fritt nu!
En sak jag tänker på när jag hör hur många flänger runt på hockeyskolor så sommaren är, så gjorde aldrig vi. Vi åkte till landet och gjorde helt andra saker, dock tränades det ju mycket. Jag minns att jag kände att det var viktigt att Stefan skulle få ett avbrott från hockeyn. Då längtar man antingen ihjäl sig eller så känner man att man ledsnat. Och han längtade och längtade. Att ha ett barn som brinner för något gör att det är värt allt jobb, oavsett om det är hockey eller vad som helst.
Målet som förälder måste ju vara att fostra en bra människa, inte en målvakt, det får andra göra. Den dagen dom inte tycker det är kul, gör något annat!
Idag tycker jag att det var mödan värt, inte bara för att det går bra för Stefan utan främst för den kamratskap han fortfarande har med sina kompisar från ungdomshockeyn. Dom är ett gäng grabbar som umgås mycket, en del inte längre aktiva och övriga är på olika nivåer, men dom har kul ihop. Jag blir varm i hjärtat när jag ser grabbarna men en gång sett som små grinandes och skrattandes på isen. Jag tror det är livslång vänskap.
Anna-Kari har ju en sån underbar och självklar poäng och sätter verkligen pricken över i:et när hon skriver:
Målet som förälder måste ju vara att fostra en bra människa, inte en målvakt, det får andra göra. Den dagen dom inte tycker det är kul, gör något annat!
Jag har aldrig tänkt på det så men det blir ju så självklart när hon skrev det. Min roll är ju att vara pappa, förälder och fostra en bra människa. Som pappa ingår det också att skjutsa, peppa och stötta. Men skapandet av en målvakt eller höjdhoppare eller var barnen väljer är inte mitt jobb, det är tränare och ledare inom idrottens.
Tackar Anna-Kari som tog sig tid med mina frågor!
Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar