Jag skickade ett mail med frågor till Kim, som vanligt så var hon med på noterna och svarade på mina frågor.
Hur upptäckte du att du hade ätstörningar? Vad var det som fick dig inse det?
Min familj och mina närmsta vänner insåg det och va på mig en del. Men jag insåg i november efter os på en 4 nationsturnering att jag inte mådde bra och landslagstränaren tog också upp det. Efter d sökte jag hjälp!
Visste du om det innan du erkände det för dig själv? Att du "låtsades" som att allt var bra trots du visste det inte var det?
Ja, oftast brukar det vara så. Jag trivdes med mig själv
Hur påverkade det dig som hockeymålvakt och som människa?
Vad tror du eller vet du vad som fick dig att utveckla ätstörningar?
Jag gick upp i vikt mitt första år på college och ville sen gå ner. Sen fortsatte det bara och det var svårt att sluta.
Tror du att hockeyn var en del i att du fick ätstörningar? Att du ville vara i bättre form. Eller var det "bara" kroppsmässigt som du ville bli smalare?
Tror du att hockeyn var en del i att du fick ätstörningar? Att du ville vara i bättre form. Eller var det "bara" kroppsmässigt som du ville bli smalare?
På vilket sätt utmärkte sig ätstörningarna för dig?
Jag blev mycket mindre. Jag märkte inte så mycket men folk sa att jag inte var lika glad, inte lika alert, såg annorlunda ut. På 4 nationers fick jag ont i magen och mådde inte så bra, det var då jag märkte det mer
Fanns det något som dina tränare eller dina nära och kära hade kunnat göra för att hjälpa dig innan det hände tror du?
När det väl kom fram att du hade problem, tror du då hockeyn var till hjälp att få ordning på problemen? Att du hade hjälp av dom kontakter du hade i hockeyn?
Ja absolut. Hockeyn var till stor hjälp. Dels var det tränare och ledare som tog tag i det efter som jag var i USA och familjen och vänner var långt bort. Tillslut fick jag väljs mellan sjukdomen eller hockeyn!
Kan din vinnarskalle varit till hjälp? När du väl bestämde dig att få ordning på ätstörningarna, att det blev som en tävling?
Ja men det tror jag absolut! I alla fall att jag inte gav upp även då det var en tuff tid, utan jag kämpade mig tillbaka. Jag ville tillbaka till hockeyn och kunna spela igen.
Jag tror att det är bra att vara som vanligt. Man ska inte ändra för mycket för då blir det för stor förändring. Men som för mig, drog jag ner lite på träningen. Eftersom jag inte åt tillräckligt så fick jag inte göra av med för mycket energi.
Jag gick till psykolog. Jag behövde inte så mycket hjälp utan det gick ganska snabbt. Hon jag gick till sa att jag inte var jätte sjukt för jag förstod allt. Jag var bara tvungen att få vägledning tillbaka till rätt väg.
Stort tack till Kim som tog sig tid svara på mina frågor!
Vi hörs!
Vad tycker du är det bästa nära och kära kan göra efter att det kommit fram att någon drabbats av ätstörningar?
Att man tar upp det men att man inte blir sur utan man försöker att sätta sig in i personens perspektiv. Ta små steg. Jätte svårt att säga något specifikt, alla är så olika. För mig var det, vill du vara sjuk eller vill du spela?! Ta hjälp så fort som möjligt!
Tycker eller tror du man ska koppla bort vardagen och bara fokusera på att bli kvitt sina ätstörningar eller försöka leva ett så normalt liv med träning och jobb som det går under tiden man återhämtar sig?
Hur har du gjort för att komma tillbaka och få ordning på kosten igen?
Stort tack till Kim som tog sig tid svara på mina frågor!
Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar