Kanske ett känsligt ämne, samt lite svårt sätta ord på. Men jag tycker verkligen det är dags att försöka rensa ut den osunda machokultiren ur hockeyn och framförallt ur ungdomshockeyn.
Både på och utanför isen.
En sak jag undrar över, är varför är hockey den enda sporten där man efter i stort sett varje avblåsning ska ge sig på motståndare. Dela ut en crosschecking, en handske i ansiktet en knuff eller liknande. Vid i stort sett varje avblåsning. Många säger att det beror på att det är en fysisk sport, det är mycket känslor. Så handboll, amerikansk fotboll och kampsport är inte det? Där ser man aldrig eller extremt sällan dessa små tuppfäktningar.
Varför i hockeyn? Varför är det så vanligt och så okej?
Jag får en känsla av att du åker ut för mindre förseelser under spelet, än då det är avblåst. Vilket ju är underligt?
En annan sak, är att det största hjältemodet inom hockey är att spela matcher skadad. På elitnivå, där spelarna tjänar massor med pengar. Visst jag kan förstå det. Viljan att vinna och vara med att bidra. Jag kan förstå. Det jag har svårare att förstå är tex medias förskönande och upphöjande av det. Första artikeln efter slutsignlaen på en final, vem spelade mest skadad! Att försköna det, samtidigt som ungdomsspelare får höra av ledare och experter att "ligg inte kvar på isen" "känn inte efter" "sluta grina". Jag tycker inte det är sunt, eller bra att få barn att lära sig att du ska spela även om du har ont.
Självklart ska man inte känna efter, försöka hitta någonstans där det gör ont. För hockey kommer ju göra ont, så enkelt är det. Men det måste vara okej att ha ont, att bli ledsen.
Jag tror ju, att den här kulturen att inte känna efter, aldrig ha ont, inte bli ledsen följer med utanför isen. Där det skapar en hårdare miljö. Där man är tuffare och taskigare mot varandra. Det blir en hård jargong. Vilket jag hör rätt ofta i korridårerna i ishallar. Barn som kallar varandra en det ena en det andra, men det är många ord som ska belysa att man är svag, klen och dålig.
Här tycker jag det är oerhört viktigt att föreningar har uppförandepolicys och att alla ledare gör vad dom kan för att se till att ungarna snackar på ett lämpligt sätt. Det är för ofta jag hör, bög, fitta, eller liknande uttryck. Sånt måste BORT från hockeyn!
Det är också lustigt hur så oerhört många inom hockeyn säger att det måste vara känslor, matcher blir bättre om det är känslor. Men, egentligen är det ju inte känslor man verkar vilja ha, utan en känsla. Ilska. Man ska vara arg, det ska vara tjafs, tacklingar, efterslängar och hårt spel. Det är bra. Men inte för glad då du gör mål, inte ledsen om du förlorar, inte ont om det gör ont.
Ja jag inser att jag tar i, men det är ju för effekten. Det måste ju vara känslor. Eller nej det måste ju vara ilska! ;) Men jag tycker det här är ett problem, nej kanske inte jättestort, men jag tycker inte det ska ingå alls i ungdomshockey.
Jag antar att det jag försöker säga, ledare och spelare inom ungdomshockeyn ska inte försöka ta efter allt i proffshockeyn.
Jag inser ju också att jag själv är en känslomänniska, en ganska mjuk sådan. Så kanske är jag lite för mjuk i kanterna i detta inlägg...? :)
Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar