Varför jaga sensationer som inte finns?

Artikeln har inte med hockey att göra utan alpint, men jags kriver under på det Jon Olsson säger.

Journalister är i alldeles för stor utsträckning ute efter en klatchig titel på artikeln, några stora ord och det personliga misslyckandet.

Som målvakts intresserad så är jag ju van vid fenomenet. Supertabben avgjorde matchen, dundertavlan som fällde laget och så vidare. Nu snackar vi om en tavla då ett lag oftast förlorat med både två och tre puckar. Om en match i omgång 18 av 55. Det kanske inte är så avgörande.

Det är inget fokus på varför det blev som det blev, hur det kan bli så, eller vad som hände innan tavlan. Utan man vill åt att det var målvakten och bara målvakten som gjorde en supertabbe och som avgjorde matchen och fällde sitt eget lag.

Där är svart/vita världen. Men är inte hockey en lagsport? Där man vinner och förlorar som ett lag? Jag tycker det blir pinsamt då man ska jaga sensationella rubriker på inte sensationella nyheter.

Vill ni läsa en journalist som skriver om hockey och inte jobbar på det sättet ska ni läsa Marie Hallmans blogg. Skriver analyserande och inte alls överdrivet eller sensationellt!

Så du sportjournalist som läser här, förklara för mig varför det ska vara så individ-vridet. Varför så sensationellt? Varför jaga syndabockar? Varför inte bara rapportera det som hände?

Vi hörs!

Be a Fan