Behövs det privata aktörer inom svensk ishockey? Gästinlägg av Gustav Griborn

 

Gästinlägg av Gustav Griborn. Gustav har som en del i kursen Ishockey - kultur och samhälle, vid Linnéuniversitetet, intervjuat nio hockeymänniskor. Frågeställningen gäller isträningen med fokus på individen och skillnader från millenieskiftet fram till idag. Hur stor skillnad är det idag med privata aktörer och hur ser det ut i klubbarna samt förbundets verksamhet? Dessa frågor och svar kommer publiceras i tre inlägg på bloggen. Välkommen till del 1! 

 

Vilka effekter anser du att privata aktörer har/har haft på ishockeyn? Både gällande spelarutveckling och kostnadsbilden?

John Lind, Utbildningsansvarig SIF:

Den svenska idrottsrörelsen vilar på ett grundfundament av ideella föreningar där alla är välkomna oavsett etnicitet, kön eller klass. Som viktig samhällsaktör är detta något vi i dagens samhälle ska vara extra stolta över. Ovanstående är också anledningen till varför stat, kommun och även i vissa fall privata aktörer satsar så pass stora pengar i vår verksamhet. Med dessa anslag kommer också ett ansvar. Ett ansvar att värna om dessa grundläggande rättigheter för våra utövare.

Det finns redan idag en fragmentering inom svensk ishockey på grund av de kommersiella krafter som nu verkar. Krafter som i rådande medieklimat växer och frodas tack vare alternativa fakta, felaktigheter och rena lögner om vad som ”krävs” för att bli hockeyspelare.

Att få fram spelare som lyckas är visserligen viktigt för oss, men långt ifrån allt. Det finns heller inga motsatsförhållanden mellan att fylla vår roll som samhällsaktör och att ta fram elitspelare. Tvärtom. Detta kan bevisligen ske i symbios utifrån redan givna förutsättningar.
 
Vi verkar inom en lagidrott men är på väg att låta allt vad det innebär gå förlorat där barn, föräldrar och ledare uteslutande styrs av sina egenintressen och vad man, felaktigt, tror leder till personlig framgång.

Allt detta är visserligen en avspegling av den trend vi ser i världen i stort men jag tycker åtminstone att vi ska göra vad vi kan för att motverka det. Göra vad vi kan för att det inte ska vara en klassfråga huruvida man kan spela ishockey eller inte.

Sammanfattningsvis: Det finns inga kausala samband som visar att privat extraträning genererar framgång eller ökad spelarutveckling. Det är också befängt att tro att några timmar extraträning med en privat aktör ska ge några revolutionerande utfall. Jag kan emellertid, subjektivt, se att vissa klubbar nu gör ett bättre arbete för att möta den externa konkurrensen.

Stefan Ladhe, Målvakstränare Tre Kronor, medgrundare till Sweden Hockey Institute:

Jag tycker många av de privata aktörerna har ökat kunskapsnivån inom individuell träning. Svenska Ishockeyförbundet tillsatte Hockeykonsulenter på liknande sätt som en del jobbade på den tiden det var nytt. Dels för att sprida kunskap snabbare och att ge alla chansen till individuell träning i sina klubbar. Vid första anblick är det negativt för kostnadsbilden men det finns sätt att lösa det på i många fall. Ett exempel är riktade sponsorpengar till utbildning, att ta kunniga tränare till föreningen eller lagen vilket ger kunskaper till dem egna tränarna också och som så småningom kan bedriva en bättre verksamhet inom organisationen.

Tommy Boustedt, tidigare generalsekreterare och utvecklingschef SIF:

Positiv, i den bemärkelsen att fokus på individuell träning ökat. På målvaktssidan har de haft störst positiv påverkan. Givetvis har dock denna företeelse drivit på kostnaderna.

Philip Nilsson Fornes, Föreningsadministratör Djurgården Hockey ungdom:

Som föreningsmänniska ser jag hur de externa och privata aktörerna som inte lyder under våra ishockeyförbunds riktlinjer skapar en hets hos många unga spelare. I dagens samhälle, när det går att marknadsföra sig på helt andra sätt än tidigare, skapas ett behov av att vara med på mer privata träningar och att det behövs för att driva din utveckling framåt. Men man får inte glömma att företagen eller privatpersonerna som driver detta även gör det för att de ska vara vinstdrivande, och därav kan kostnaderna vara väldigt höga.

Mikael Rundgren, Teamledare för SIF Hockeykonsulenter och ansvarig för NIU/Elitgymnasierna. Assisterande förbundskapten Team 18:

Det finns de som bidrar när det gäller spelarutvecklingen såklart och det är bra. Dock begränsar kostnaderna vilka som kan vara delaktiga i detta. Jag ser ett problem i de som bara nischar sig med en sak utan koppling till att det skall vara funktionellt för spelet ishockey. Ett annat problem är när spelare missar sina lagträningar för att åka till privata aktörer istället.

Ulf Lundberg, Förbundskapten Damkronorna:

Som i så många andra frågor så är det inte svart eller vitt. Seriösa privata aktörer som verkligen vill bidra med pusselbitar i spelarutbildningen som kanske inte hinns med, eller som det inte finns kompetens till i många föreningsverksamheter, gör en insats. Privata aktörer som bara har som syfte att tjäna pengar och lura föräldrar utan insikt är ett gissel.

Magnus Hävelid, Elitutvecklare herr SIF, Huvudcoach Team 17:

Om man tänker på spelarutveckling skulle jag nog vilja säga att det har haft positiva effekter. På något sätt när man startar ett eget företag och hoppar in det här så tror jag att ska de vara bra över tid så måste de ha kompetens och det upplever jag att de har, och de hjälper oss i spelarutvecklingen. Då kanske jag tänker framförallt när det gäller ungdomssidan, och till viss del juniorsidan. När det gäller seniorsidan och elit/SHL så lägger man kanske upp det på ett annat sätt, men det har säkert haft bra effekt på dem också. Om man tänker på ungdomssidan så upplever jag att det är många duktiga privata aktörer som har kommit in och hjälper klubbtränare och föreningar och jag ser det som en positiv del i spelarutvecklingen över 20 år.

Jobbar jag som privat aktör då vill jag ha betalt och då kommer kostnadsbilden in. En vanlig förening vill nog ta ut så lite pengar som möjligt av sina spelare eller föräldrar och det är ofta uppe till diskussion, Hur mycket ska U14 betala? U15? Och det är klart att kommer det in någon utifrån så kommer de att behöva ta lite mer betalt. Sedan om det är lagkassor som ska betala det eller hur löser man det? Det blir en intressant frågeställning. Jag tror att det har drivit upp kostnaderna,  men det är också någon som säger ja eller nej till den kostnaden. Men för mig tycker jag att privata aktörer har tillfört mycket till spelarutvecklingen, kompetensen har höjts. 

Thomas Magnusson, Målvaktsansvarig SIF, medgrundare Sweden Hockey Institute:

Runt millennieskiftet började privata aktörer som uttryckligen ägnade sig åt individuell träning dyka upp på hockeyscenen i större omfattning. Något som utan tvekan haft betydande inverkan på det ökade fokus på spelarutveckling vi kunnat se från den tiden och framåt.

Vi såg ökad kunskap om hur individuell teknik och taktik kunde läras in effektivare, hur instruktion och feedback kunde förbättras samtidigt som de innebar att nya skills, strategier och taktiska lösningar tillfördes spelet. Sammantaget bidrog det till att hockeyn tog nya steg på individplanet och därmed också på lagnivå, men det skedde inte över en natt.

Min uppfattning är att dessa tidiga verksamheter fungerade som en sorts katalysator genom att sätta fokus på individuell träning och spelarutveckling. Det gjorde att förståelsen för betydelsen av individuella färdigheter ökade i hockeysverige i allmänhet och inom SIF i synnerhet, som ganska snart kom att göra ett ordentligt omtag i och med anställningen av en utvecklingschef och inrättandet av en Utvecklingsavdelning som snabbt utökades bl.a. med ansvariga för spelar- och ledarutveckling samt inte mindre än 11 Hockeykonsulenter.

Först ut att ta steget att starta privata initiativ var kanske målvaktssidan där tillgången på tränare med specialkunskaper fortfarande var i det närmaste obefintlig vid den här tidpunkten och effekterna av träning inriktad på individen var uppenbara. Samtidigt var det enkelt och naturligt att jobba mot individ, eftersom det handlade om ett fåtal individer i ett hockeylag.

Målvakter som tidigare generellt fått väldigt lite instruktion och feedback överhuvudtaget, kunde nu få tillgång till kompetens som tidigare bara varit tillgänglig för ett fåtal på högsta elitnivå. På samma sätt kunde utespelare få betydligt mer individuellt inriktad instruktion och feedback jämfört med vad de haft tillgång till tidigare när privata aktörer erbjöd tjänster riktade till dem.

När analysen skulle göras i samband med Juniortemautredningen 2002 av vad som var orsaken till att Sverige inte kunde hävda sig i internationell konkurrens på juniorsidan, var det inte helt oväntat att man fann en del av svaren i verksamheter som fanns vid sidan av den traditionella klubbverksamheten. Mer om SIF:s roll och utveckling kommer i senare inlägg.

En ökad förståelse för effekten av träning mer inriktad på individuell utveckling började så småningom skönjas mer allmänt i hockeysverige, men det var fortfarande långt kvar till att den inriktningen blev tillgänglig för spelare på ett bredare plan på föreningsnivå. Inledningsvis blev kompetens istället tillgänglig för fler spelare främst genom privata aktörer som specialiserat sig på individuell träning. Både genom att enskilda spelare sökte sig till aktiviteter utanför föreningsverksamheten och att klubbar och enskilda lag anlitade externa tränare för att tillföra kunskap man ansåg sig sakna.

Träning som fick en direkt påverkan på de spelare som fick del av denna, men också en indirekt effekt genom att synen på individuell spelarutveckling ändrades och nivån på träningen började höjas generellt även i traditionella föreningssammanhang. Bl.a. genom mer fokus på detaljer, utveckling framförallt av tekniska färdigheter och mer individuell feedback än vad som tidigare varit vanligt.

Med utbredningen av privata aktörer blev, som sagt, kompetens tillgänglig för fler, men inte för alla, utan för de som var beredda att betala. Antingen på individuell basis genom exempelvis camper eller om föreningen omfördelade resurser till extern kompetens. Därmed påverkades givetvis kostnadsbilden för de aktiva jämfört med innan, då det mesta i form av träning och utveckling ingått i det man som spelare fått för sin ”deltagaravgift” till klubben. Även eventuella nya kostnader för extern spetskompetens för klubbarna landade sannolikt i slutänden i hög utsträckning på de aktiva, eller deras föräldrar.

Nya privata aktörer som tillför viktig kompetens inom spelarutveckling har sedan fortsatt att poppa upp och tycks göra så i allt större utsträckning. Det tyder på att det finns ett behov i form av ett komplement till verksamheten som föreningarna står för med egna tränare. Åtminstone tills motsvarande kompetens finns tillgänglig i föreningar i betydligt större omfattning än idag.

Sammanfattningsvis anser jag att privata aktörer haft stor positiv inverkan på spelarutveckling, men tyvärr också på den ökande kostnadsbilden. Dels har ny kompetens tillförts och gjorts tillgänglig för fler och dels har ett viktigt behov och en viktig utvecklingsmöjlighet påvisats när fokus kunnat läggas mer på individuell utveckling. Att många spelare sökt sig till de här privata aktörerna har naturligtvis bidragit till ökade kostnader inom hockeyn, eftersom privata aktörer hade helt andra taxor än föreningslivet, där man delvis använde sig av ideella krafter. Föräldrar var beredda att betala för att deras barn och ungdomar skulle få tillgång till kompetens som saknades i klubbarna och klubbar var beredda att betala för kompetens som de inte hade själva. Sen är det inte ovanligt att klubbar lägger till aktiviteter, som de arrangerar själva, som de tar ut extra avgifter för. Något som ytterligare ökar kostnaderna för de aktiva.

Målvaktstränare har haft en stor del i målvakternas kliv i utvecklingen och fungerat som individuella tränare. Anser du att detta haft någon påverkan på utespelarnas utveckling och fokus på individuell träning och utveckling?

John Lind:

Jag tycker att målvaktstränarna drivit utvecklingen i en mycket positivt riktning. Primärt inom två områden.
1. Deras ledarskap har i större omfattning haft inter- och intrapersonella relationer som grundfundament.
2. Innovationstanken har varit central i utformningen av träningsmetodiken, där också mätbara parametrar legat till grund för evolutionen.

Tränarna som jobbar med utespelarna har mer och mer närmat sig både tanke och arbetssätt från målvaktstränarsidan.

Stefan Ladhe:

Ja, absolut. Kloka tränare och klubbledare har sett att målvakterna utvecklas genom egen tid och fokus på sitt spel och egen tränare och tagit tanken vidare till backar och forwards.

Tommy Boustedt:

Ja, det anser jag. Det var där det startade. Om alla lovande utespelare hade samma individuella stöttning som lovande målvakter skulle mycket vara vunnet.

Philip Nilsson Fornes:

Målvakterna har varit tidiga med detta och någonstans tror jag att den utvecklingen behövdes för att kunna ta nästa steg. Det svåra som vi ser idag är dock hur våra målvaktstränare jobbar med våra unga spelare och säger vissa saker, och sedan åker de iväg till en privat aktör och får annan information som gör att de kan bli tudelade i hur de ska agera.

Jag tror absolut att detta har skapat ett intresse även för utespelarna att hitta vägar att utveckla sin individuella teknik men det gäller att vi styr och använder den kraften på rätt sätt. Jag tror hetsen som kommer framförallt från föräldrarna men även sociala medier kan ha en viss negativ påverkan kring detta.

Mikael Rundgren:

Absolut! Målvaktssidan har gått i täten. Det finns ännu mer att lära av dem.

Ulf Lundberg:

Ja definitivt. Dels när det kommer till försvarsspelsdetaljer, men också 180-graders perspektiv i målskytte. Många målvaktstränare har varit och är föredömliga i one-to-one-coaching.

Magnus Hävelid:

Ja, jag tror det. Om jag ser tillbaka på historien där 20 år tillbaka och tänker kring Thomas Magnusson och resterande målvaktstränarna så anser jag att de har hjälpt till. Det har blivit ett tydligt fokus och jag tänkte också med Thomas, Stefan Ladhe och Mats Emanuelsson startade upp sin verksamhet, det tycker jag har hjälpt till med hur man kan jobba med feedback, video osv. Det jag även tycker är roligt på slutet är att vi som tränargrupp har samarbetat bättre mellan olika kompetenser, backcoach, forwardscoach, målvaktstränare. Vad är svårt för en målvakt? Vad är svårt för en försvarare? Då kan man exempelvis använda målvaktstränaren för att få hjälp med målskytte. Nu har vi en fin dynamik även till spelarna som kan se de olika ledarna som en resurs på specifika delar i spelet.

Leif Boork, tidigare bland annat tränare i Elitserien, förbundskapten för Tre Kronor och Damkronorna:

Målvakterna som grupp har den mest konsekventa utbildningen av alla aktörer inom ishockeyn. Målvakterna är också de som mest har tagit till sig av den lära som deras tränare försett dem med. Och det har påverkat olika led bland målvakterna på ett positivt sätt. Med det sagt så är målvaktsjobbet mer specialiserat än de övriga positionerna i ett lag. Om jag jämför svenska målvakters spel i början av 2000-talet och slutet av 1990-talet med dagens, så har utvecklingen varit dramatiskt positiv. Thomas Magnusson har i högsta grad bidragit till den utvecklingen. Både till målvakterna, de vanliga coacherna och till målvaktscoacherna. Det syns ju också vilket förtroende svenska målvakter har internationellt. Det är också tydligt att de målvakter som äntrat de högsta ligorna är mycket bra fysiskt tränade. För sin uppgift. Alltså för sitt specifika rörelsemönster. Spelet med klubban har varit en stor svensk brist, och är det delvis fortfarande kan jag tycka, men har också blivit bättre de senaste åren. Fortfarande saknas en del i samspelet med försvararna, som i handboll ex, "tar du den hörnan/sidan så tar jag den andra" och i samarbetet när det kommer till 2 mot 1-situationer och inbrytningar, där många försvarare låter målvakterna göra svåra förflyttningar i sidled. En del är bra, andra rent ut mycket dåliga.

Thomas Magnusson:

Ja, definitivt. Målvaktstränares arbete med individuell träning och de resultat det lett till har absolut banat väg för ett större fokus på detsamma även när det gäller utespelare. Goda exempel från målvaktssidan har på så sätt spillt över på utespelarna och hjälpt till att motivera satsningar på att göra olika former av individuell utveckling tillgänglig.

De uppenbara positiva effekterna av att jobba med färre individer, med mer individuell feedback och med mer individuellt inriktad utbildning, har helt säkert bidragit till ökad förståelse kring såväl behovet av den formen av träning som de möjligheter den kan ge spelarna att utvecklas.

En annan del man tydligt kan se är hur olika tekniska hjälpmedel i allt större utsträckning används i träningssituationen för att instruera och för att ge feedback. Målvaktstränare har här varit föregångare med att exempelvis använda videokameror och iPads. 

Skillsträning och individuell träning kontra lagverksamhet. Vems ansvar är det i utbildningen av spelare?

 John Lind:

Min bild är att många tränare verksamma inom ungdomshockeyn kör för mycket isolerad teknik- och skillsträning på bekostnad av olika typer av spelformer med relevant problemlösning och riktiga situationer. Sedan behöver man kanske inte ta det till ytterligheterna och fullt ut köra constraints led approach, men lite mer tanke mot enhanced guided discovery tror jag är en gynnsam utveckling. På junior- och seniorsidan ser jag tyvärr motsatsen: För lite teknik- och skillsträning och ett allt för stort fokus på lagtaktiska komponenter.

Primärt är det tränarens ansvar i samspel med spelaren att träna teknik/skills. En bra tränare låter spelaren vara delaktig i processen (autonomi) och väljer uppgifter som är lagom utmanande så att spelaren känner sig kompetent.

Stefan Ladhe:

Det blir en kedja av ansvarstagande i olika delar. Först har Svenska Ishockeyförbundet ett ansvar att förmedla det viktigaste i de olika delarna i utbildningsmaterial som delvis genomförs av SIF och delvis av distriktsförbunden. Sen har föreningarna ett ansvar att skicka tränare på kurser och att de har krav på sina tränare att de aktivt ska delta då hockeykonsulenten finns på plats i föreningen. Till sist har tränarna ett ansvar att uppdatera sig, utbilda sina spelare, oavsett om tränaren själv har förmågan att göra det eller om denne tar in hjälp från någon som kan det bättre.

Tommy Boustedt:

I Sverige är klubben/föreningen huvudansvarig för spelarnas utbildning. Som grädde på moset finns Svenska Ishockeyförbundets talangutvecklingsplan med TV-pucken, camper och landslag. SIF utbildar svenska ishockeytränare. I planen för denna tränarutbildning finns riktlinjer för hur spelarna på bästa sätt ska utbildas.

Philip Nilsson Fornes:

Föreningen har ansvar att både bedriva lagträning och individuell träning. Många föreningar jobbar med temadagar där de bryter ner passen i olika fokusområden för att kunna lägga mer tid på den individuella träningen. Sedan ligger självklart mycket ansvar hos spelaren själv. Men skapar föreningarna en trygg och rolig miljö brukar ofta många spelare idrotta på sin fritid och kanske inte åka flera mil för att delta på en skillsträning.

Mikael Rundgren:

Som lagtränare har du ett helhetsansvar, detta har inte ändrats bara för att det är 2020. Att på olika sätt använda experter och specialister inom olika områden är bra.

Ulf Lundberg:

Det är både föreningens ansvar och spelarens eget. Inte endera eller, det är både och.

Magnus Hävelid:

Någonstans är det en lagidrott som vi ska jobba med, att man ska lära sig samarbeta. Det individuellt taktiska, det ska funka där ute på banan, sen kommer det här med skillsen och jag kan ändå känna att det är bra och att vi lägger mycket tid på grundläggande färdigheter upp till kanske högstadieåldern. Där kommer någon form av brytpunkt där nästa steg måste komma med taktiken, såsom var ska jag vara i banan? Hur placerar jag mig här? Spelförståelse och börja prata mer om det. Om vi har mycket smålagsspel men kanske inte pratar så mycket om hur man åker i banan i början och fokuserar på skridskoåkning, puckföring etc. Det tycker jag är helt rätt och där kan det ibland behövas hjälp från privata aktörer. Sen kommer det mer i högstadiet där jag tycker att den individuella taktiken behöver sättas mer i fokus. Åker du där? Ska inte du vara här? Då behöver vi både och mycket mer upp mot hockeygymnasierna där man mixar båda delarna. Du kan ha världens bästa skott, men du kommer aldrig till skott då det står en motståndare där. Hur rent taktiskt ska jag ta det här skottet? När ska jag ta det? Att spelarna ställs inför sådana frågor är också viktigt. Likadant om du är snabb som tusan, men kan du dra ner tempot för att lura en försvarare? Det är en mix som fortgår upp på HG. Klubbtränare är ansvariga men jag hoppas att dessa är ödmjuka och kan tillåta att släppa in privata aktörer och jobba ihop. Detta för att nyttja kompetensen då alla ungdomsledare som jobbar ideellt kanske inte besitter samma kvalifikationer inom specifika områden. 

Leif Boork:

Självklart är individuell träning och skillsträning bra. Risken, som jag ser det är, att just lagtänk i de teoretiska, psykologiska och praktiska formerna sätts alltför mycket åt sidan. För att ta ett praktiskt exempel: Uppställningen vid en tekning saknar ofta planer hos många spelare som; vad gör jag om vi förlorar, respektive vinner en tekning? Det går att peka på att spelarna är medvetna om en plan men jag anser att "det var bättre förr" ha, ha! Spelarna på 1970-1990 talet tänkte mer taktiskt, speciellt i försvarsspelet än de gör nu. Jag märkte det konkret i början på 2000-talet när jag var sportchef och coach i Hammarby. Tränare som Tomas Storm, Krister Falk med flera var duktiga på att utveckla juniorer i olika individuella moment, men många av dem var helt omöjliga att använda i seniorsammanhang då de saknade taktiskt lagtänkande. Som exempelvis det jag nämnde ovan. Jag brukar lite vårdslöst påstå att lagen spelar mer och mer "juniorhockey" i SHL idag än tidigare. Mycket beroende på utbildningen, men också på, att allt fler yngre spelare används i SHL. Unga spelare saknar den konsekvens i uppträdandet som är nödvändig i 50-70 matcher under en säsong. Det gäller i viss mån också en del äldre spelare som vuxit upp i individuellt träningsfokus.

Thomas Magnusson:

I första hand borde det vara föreningen, laget och ytterst tränarna som bedriver den dagliga verksamheten som ansvarar för spelarnas individuella träning, både avseende teknik och taktik. Precis som målvakterna behöver en individuellt inriktad träning anser jag att det i största möjliga utsträckning borde vara en självklarhet även för utespelare och därför borde en tränare ha det uttalade ansvaret för den här viktiga delen av träningen.

På juniornivå är HG en stor möjlighet att fokusera på individen för de föreningar som har möjlighet att bedriva sån verksamhet. Och det är ju inte bara NIU utan det finns även andra former av hockeygymnasier och även hockeyhögstadier där den möjligheten borde finnas.

Sen är ju förutsättningarna och tillgången på tränare olika om man tittar i ett bredare perspektiv, så saknas kompetensen kan ju extern kompetens vara ett alternativ. Ansvaret att se till att spelarna får tillräckligt bra träning ligger dock på tränarna i laget.

Kompetens fordrar också utbildning och erfarenhet så det faller tillbaka på förbund att utbilda tillräckligt många tillräckligt kompetenta tränare för att individuellt inriktad träning och utveckling ska kunna bedrivas i föreningarna. Så det är ett gemensamt ansvar kan man säga.

 

Behövs det privata aktörer? Varför? Varför inte? Finns kompetensen i klubbarna?

John Lind:

I Sverige har vi en modell där idrott ska bedrivas i föreningsregi. RF får varje år ett statsbidrag på i storleksordningen två miljarder för att främja idrott i förening genom specialförbunden. En stor anledning till att så många kan idrotta i Sverige är just denna modell där LOK-stödet håller kostnaderna nere. Detta är något vi enligt mig ska vara väldigt rädda om. Om föräldrar och utövare tvingas bära fulla kostnader för idrott som bedrivs av privata aktörer så kommer vi exkludera en stor del av befolkningen. Jag kan inte tänka mig att någon vill ha den utvecklingen, annat än just de privata aktörerna, som bedriver sin verksamhet i aktiebolag där huvudsyftet per definition är vinstintresse.

Kompetensen finns i många klubbar, tyvärr långt ifrån alla. Jag ser dock många vägar till att utbilda och utveckla detta inom föreningslivet.

Stefan Ladhe:

Ja. Man kan ha olika glasögon på sig i den frågan men det jag fastnar på är att spelarna kan vara kvar i sina mindre klubbar. De lagen kan på så sätt göra att fler håller på med hockey längre än om någon går till den större klubben för att utvecklas och få bättre träning, vilket många gånger medför att fler sticker och kvar står spelare som inte kan fortsätta spela för att de är för få. Finns kvalificerad träning att få genom föreningen som hyr in kompetens eller att spelare söker sig till camper/mentorskap/clinics så kan detta undvikas.

Jag skulle vilja säga att generellt finns inte kompetensen i klubbarna – finns de privata aktörerna så finns också behovet/törsten/intresset av individuell träning vilket är viktigt.

Man ska också komma ihåg att ”privata aktörer” är en självsanerande bransch. Det är bara de som är tillräckligt bra som klarar av att bedriva verksamhet över tid.

Tommy Boustedt:

På lägre nivå kan det finnas ett behov, i elitklubbarna har man kompetensen. Problemet med privata aktörer är att de kostar extra pengar för föräldrarna, bara vissa har råd att betala. Men så ser samhället ut idag. Det bästa vore om kompetensen fanns i alla föreningar, men så är det inte. Alla privata aktörer är inte bra, långt ifrån.

Philip Nilsson Fornes:

Det finns mycket kompetens hos en del (!) privata aktörer och jag önskar någonstans att dessa skulle anslutas till föreningarna istället. Jag tycker att kunskapen skiljer sig rätt brett mellan föreningarna och att många skulle behöva ha fler tränare som kommer utifrån än att det är en förälder som tar på sig ansvaret. Tyvärr blir det också en kostnadsfråga.

Viktigt att förtydliga, privata aktörer ska inte gå in i föreningar och jobba som privata aktörer utan gå in och jobba för föreningen enligt mig. En markant skillnad.

Mikael Rundgren:

Jag tycker att de ska finnas och de behövs. Men inte alla. Några är direkt "farliga". Cirkusaktörer eller ”åka på armbågen-spelare” behöver vi inte. Kompetensen finns tyvärr inte i alla klubbar, men elitklubbarna bör absolut ha kompetensen. Om en spelare vill spetsa och utveckla en specifik del förstår jag att man tar hjälp av andra eller privata aktörer.

Magnus Hävelid:

Jag tycker att de behövs för att nyttja den kompetens som framför allt kanske ideella ledare inte besitter i specifika moment.

Leif Boork:

De behövs självklart. I en allt mer komplicerat samhälle som unga, människor i 17-35 års ålder, växer upp i. Tävlingsintensiteten ökar, prestationskrav skapas med allt kortare ledtider. Individualismen inom tävlingsidrotten innebär också i många fall en osund konkurrens. Pengarna, lönerna och ekonomin spelar in. Risken med för många aktörer, vilket jag menar det finns en risk för, är att vissa av dessa aktörer hävdar betydelsen av just deras område. Områdena är ju specialiserade, ofta djupa men inte så breda, och min erfarenhet av idrott som form och företeelse, speciellt lagidrott, är att det som gäller där, liksom i livet i övrigt, är det breda perspektivet. I stil med "å ena men också å andra sidan". Vårt samhälle skapar allt fler fundamentalister, som bara blir trogna sitt eget område. Kompetensen finns inte för alla områden i klubbarna men de som anlitas inom nya områden bör väljas med mycket stor omsorg.

Thomas Magnusson:

Här tycker jag att man måste skilja på utespelare och målvakter, och jag kan svara för målvakter där det har varit en vision från början och en ambition att det ska finnas tillräckligt många och tillräckligt kompetenta tränare i föreningarna, så att privata aktörer egentligen inte ska behövas. Men vi är långt ifrån där än, så de privata målvaktstränarna som är tillräckligt bra fyller fortfarande en viktig roll. De behövs i första hand för att målvakter som inte har tillgång till målvaktstränare i sin förening ska kunna få individuell träning i tillräcklig utsträckning, både när det gäller kvalitet och kvantitet.

På de 15 år som utbildningsstegen för målvaktstränare funnits har vi uppenbarligen inte nått ända fram ännu. Det kommer även fortsättningsvis finnas behov av privata aktörer som kan erbjuda sina tjänster i klubbar och till enskilda målvakter som ett komplement till den träning som bedrivs i föreningsregi. Jag tror även att det är bra att den möjligheten finns för de målvakter som vill ha, eller anser sig behöva, mer kompetent hjälp än den träning de har tillgång till i klubben.

När det gäller utespelarna är det svårare för mig att bedöma i vilken utsträckning föreningar i allmänhet har egna tränare som uppnår en tillräckligt bra kvalitet. Jag är dock övertygad om att det, i många fall, fortfarande finns ett stort behov av exempelvis skillstränare som kan utgöra ett komplement till den ordinarie träningen. Något som för övrigt även kan gälla tjänster från privata aktörer inom andra områden som exempelvis fysträning eller mental träning. Efterfrågan finns således så klart där på utespelarsidan också, men sen hur långt man har kommit med att utbilda tränare i olika spetskunskaper är jättesvårt för mig att avgöra.

 

Jag riktar ett stort tack till Gurra som vill publicera sitt intressanta arbete i min blogg!

Vi hörs!

Be a Fan