Jonathan Lindgrens mamma om att skeppa iväg sonen 40 mil för gymnasiet

Jonathan Lindgrens mamma var snäll och svarade på lite frågor hur det är som en förälder att ha sitt barn långt hemifrån för att gå på gymnasiet. Att hon som mamma skrivit direkt till Jonathan är så fantastiskt gulligt att jag inte redigerade det <3

Jag tror, och första svaret visar ju lite på det. Att mammor och pappor generellt ofta ser helt olika på det här valet. Kanske ser helt olika på sina barns idrottande. Jag kan ju se till mig själv när jag som 10 åring blev kontaktad av Djurgården. mitt och min pappas hjärtaslag. Mamma var skeptisk och tyckte det var för tidigt, jag och pappa? Inte så mycket. Slutade med att jag gick till Djurgården och hade rooligt absolut, hade bra träning, fick spela i mitt favoritlag. MEN, jag slutade som 17 åring delvis utbränd och trött på hockeyn.

Jag hade inte blivit något hur jag än gjort, då jag inte riktigt hade skallen att lägga ned den tid som behövdes, framförallt fysen. Men jag tror man ska lyssna lite mer på mammorna :)

Var det självklart för er som föräldrar att låta Jonathan åka iväg och gå hockeygymnasium på en annan ort?

För mig var det inte självklart. Blev bortröstade av pappa och dig. Samtidigt ville jag inte stå i vägen för din dröm. Jag var så klart orolig för allt. Skola, träning och sköta ett hem själv. En stor utmaning för en 16 åring som har fått allt serverat i hela sitt liv. Du vet ju själv att det inte var lätt. Bo ihop med en kompis som du bara kände genom hockeyn, olika vanor och olika personligheter.

Hade ni något ni var oroliga för skulle bli svårt eller en utmaning för honom?

Du är en person som alltid vågat vända dig till oss och det är viktigt att man som förälder är medveten om att stötta även i det som barnet upplever som det värsta och även försöka hålla koll på att skolan sköts. Vi fick ju möblera upp en lägenhet till dig och din kompis, se till att allt från tvättmedel, toa och köksgeråd fanns på plats.

Sen allt det vanliga som kläder och träningsutrustning. Gjorde matlådor till dig när du var hemma som du aldrig åt.

Vilka tips skulle ni ge till föräldrar som funderar på att låta sitt barn åka iväg för hockeygymnasium på annan ort? Vad ska man tänka på att fråga om, och se till att det finns på plats?   

Kanske ska man tänka lite geografiskt om det är möjligt, det är bra om man kan åka iväg en kväll och kunna stötta barnet med vad det behöver. Med facit i hand så har det gått bra för dig trots allt, men vägen har varit krokig och du har fått ta många törnar själv. Som förälder så måste man kunna stötta på håll och vara beredd på att vägen till framgång kan ändras.  

Här hittar du intervjun med Jonathan 

Stort tack till Jonathans mamma!

Vi hörs! 

En intervju om gymnasieval med Jonathan Lindgren

Då jag numer sitter i Tumba Hockeys styrelse och det är gymnasievalstider, har blivit intresserad av, är det alltid bättre att välja en större eller kanske till och med bara lite större klubbs gymnasium. Samt hur är det då det ligger långt hemifrån? Går det bra för alla eller finns det dom som har det lite tuffare.

Idag har Jonathan Lindgren varoit snäll att dela med sig om sin resa, som var lite tuffare än han trott och hoppats på.

Du valde att gå hockeygymnasium i Tingsryd när du var bosatt i Göteborg. Vad var det som fick dig att välja att flytta för att gå i skolan. Var det ett självklart val, eller fanns det jämnbra och intressanta alternativ på hemmaplan?

- För mig var det ganska självklart att flytta och prova vingarna när det var dags att göra mitt gymnasieval. Jag hade lite olika alternativ från klubbar både närmre och längre hemifrån men detta var den föreningen som presenterade den lösningen som verkade bäst just då. Jag ville gå på hockeygymnasium och lira i j-18 och j-20 elit och föreningen jag gick till hade lag i bägge de serierna och hade dessutom skolan ett stenkast ifrån hallen.  

Vad var dina största utmaningar med att flytta hemifrån vid så tidig ålder?

- Utan tvekan att mamma som agerat servicepersonal i hemmet och pappa som agerat video och målvaktscoach under hela min karriär plötsligt inte fanns där varje dag. Hushållssrbete har väl aldrig stått högst upp på listan över favoritsysselsättningar och att sköta det ihop med en elitsatsning och skola var det absolut svåraste.

Fick du något stöd av föreningen/skolan att klara dig vid sidan av isen? 

 - Ja verkligen. Föreningen fixade så vi som gick på gymnasiet kunde köpa käk ett par gånger i veckan till ett självkostnadspris i hallen så det underlättade ju och jag hade tät kontakt med min mentor i skolan så de gjorde vad de kunde för att hjälp oss som hade kommit till orten.

Vad fungerade bra och fick du bättre möjligheter på isen (tror du) än om du stannat hemma? 

 - Jag fick träna med väldigt bra spelare varje gång jag gick på isen vilket jag förmodligen inte hade fått på hemmaplan på samma sätt. Visst hade jag förmodligen fått träna uppåt på ett annat sätt men möjligheten till träning och tuffa matcher varje gång var bättre i den nya föreningen. Vi tränade på is tre mornar i veckan och 4 kvällstid plus två matcher och fys så möjligheterna att träna var stora.

Efter en säsong bytte du skola och flyttade vidare, vad berodde det på? 

 - Jag hade precis kommit till mitt nya lag och börjat känna att jag kommit in i truppen och även uppåt under första veckorna när jag flyttade. Sen åkte jag på en rätt så taskig skada (precis som alla andra som inte blivit proffs) som höll mig borta från isen i åtminstone 1,5-2 månader. Den tiden jag borde lagt på rehab la jag på annat vilket gjorde att jag gled mer och mer ifrån laget och när jag väl var tillbaka så kunde jag inte prestera i närheten av vad jag hade gjort innan. 

Jag tappade suget för att spela hockey, skolan gick också dåligt så jag valde att flytta till en stad där jag spenderat stora delar av mina skollov under min uppväx, hade både släkt och vänner för att få lite trygghet och balans i livet. Jag tror inte att jag hade blivit hockeyproffs om jag inte hade blivit skadad. Jag vet däremot att utfallet av min första juniorsäsong hade sett annorlunda ut och förmodligen hade jag inte heller valt att röra på mig redan efter ett år då. I alla fall inte till ett ställe där mina förutsättningar att spela hockey på en hög nivå var sämre men det var inte lika viktigt längre.

Med facit i hand hur skulle du ha gjort ditt gymnasieval? 

 - Jag har alltid gått med inställningen att jag ångrar ingenting för att annars hade jag inte vart där jag är idag så hade jag fått välja om så hade jag gjort exakt samma sak igen eftersom att jag är rätt så tillfreds med livet just nu och hade inte velat ha det på ett annat sätt. Hockeymässigt var det nog också det bästa alternativet som dök upp just då så jag ångrar verkligen ingenting. 

Däremot mognadsmässigt där och då så hade jag nog mått bra av att bo hemma i ett tag till och fortsatt utvecklas på hemmaplan eller bott i en stad på närmre håll med i alla fall möjlighet att träffa mamma och pappa om helgerna så att de kunde hålla koll på min lägenhet och jag skötte skolan i ett tag till. Det var där mina största problem låg, inte i fester och bus som man lätt annars kan tro.

Hur påverkades din hockeykarriär av det jobbiga du fick vid sidan av isen av att flytta hemifrån så tidigt?

- Väldigt mycket under den perioden och ett par år efter men det är ju högst troligt att resultatet hade blivit det samma i vilket fall. Som jag sa innan ”om jag bara inte” vem vet? Hockey är svinlätt när allting bara flyter på som det i princip hade gjort fram tills gymnasiet men vid motgångar är det skönt att ha någon i ryggen och då är 40 mil långt när man är 16 år och precis har flyttat hemifrån. Men nu ett par år efter avslutad aktiv karriär och numera aktiv som tränare är jag glad att jag testade att flytta såpass tidigt. Det blev inget hockeyproffs av mig men jag lärde mig fruktansvärt mycket annat som jag har nytta av än idag. 

På vilket sätt blev skolan jobbig?

Skolarbetet har väl aldrig legat högst upp på vad jag tycker är det roligaste i livet och är det något jag tycker är tråkigt så prioriterar jag lätt bort det. Jag har alltid vetat att skolarbete är viktigt och när jag bodde hemma så hjälpte mina föräldrar mig med struktur så att jag pluggade även om jag tyckte att det var tråkigt och det mesta annat var roligare. När jag skulle klara mig själv och inte hade stödet på nära håll så crashade också strukturen vilket gjorde att skolarbetet var det första som prioriterades bort. Jag klarade mig ändå bra i skolan men det var knappast för att jag pluggade mest utan jag lärde mig det jag behövde och var jag bättre i något ämne var det ofta för att jag hade kunskap/intresse sen innan. Jag hade verkligen behövt mammas och pappas stöd under den perioden.

Vilka tips skulle du som har testat på det, ge till föräldrar och barn som funderar på att åka iväg för hockeygymnasium på annan ort? Vad ska man tänka på att fråga om, och se till att det finns på plats?

Jag får ju frågan ibland eftersom att jag är tränare och jag skulle säga att det första jag brukar säga är att flytta inte för att gå hockeygym bara för att gå hockeygym. Se över vilka möjligheter du har på hemmaplan först. Är du i en förening som är på samma nivå som laget du flyttar till tycker jag att det är ett misstag. Det känns som att hetsen över hockeygym är större än hetsen att vara i den miljön som är optimal för ens egen utveckling men jag vet att man inte kan se det det som 15-16-åring, i alla fall inte alla! Till föräldrarna vill jag bara säga att stötta era barn i allt de gör och hjälp dem att fatta så bra beslut som möjligt UTAN ATT PUSHA! Släpper ni iväg ett barn får ni vara beredda på att ni tappar lite av kontrollen över vad det gör och acceptera det men finns ALLTID där när ett barn behöver er. 

Plats är supersvår för det beror helt på vem man är som person. Mitt problem var inte hemlängtan. Däremot hade jag behövt mina föräldrar hos mig fysiskt då och då för tidigare nämnda anledningar. Har du ett barn som kanske inte är 100% mogen egentligen men vill till 300% testa hockeygymnasium så låt barnet göra det. De värsta som kan hända är att ni får plocka hem ett barn. Se över vad det finns för stöd ifrån både föreningen och skolan i olika frågor. Boende, någon som lagar mat, fadder osv. från föreningen. Kanske läxhjälp i skolan om man har svårt att plugga utan piskan. Låt inte barnet gå till det laget som har häftigast märke på tröjan utan uppmuntra den lösning där helheten känns bäst och barnet får störst möjligheter att lyckas  

Ett stort tack till Jonathan som tog sig tid att svara på mina frågor. Det kommer komma en del två i denna intervju fast med Jonathans föräldrar som får ge sin syn på det hela.

Här hittar du intervjun med Jonathans mamma

Vi hörs!