Samma möjlighet oavsett socioekonomisk bakgrund? Gästinlägg av Gustav Griborn

Samma möjlighet oavsett socioekonomisk bakgrund? 

Gästinlägg av Gustav Griborn. Gustav har som en del i kursen Ishockey - kultur och samhälle, vid Linnéuniversitetet, intervjuat nio hockeymänniskor. Frågeställningen gäller isträningen med fokus på individen och skillnader från millenieskiftet fram till idag. Hur stor skillnad är det idag med privata aktörer och hur ser det ut i klubbarna samt förbundets verksamhet? Dessa frågor och svar publiceras i tre inlägg på bloggen. Nedan kommer den tredje och sista delen.

 

Dagens stjärnor som kommer upp till SHL och NHL kontra för cirka 20 år sedan. Vilka skillnader ser du gällande individuell teknik? Vilka orsaker anser du ligger bakom detta?

 

John Lind, Utbildningsansvarig SIF:

Utan att gå in på debatten om närkampsspel och tacklingar, så tycker jag att hockeyn tagit en väg där snabbhet och teknik premieras genom nya regler och bedömningar. Även lagens sätt att spela påverkar. Detta tillsammans med bättre optimerade fysiska egenskaper hos spelarna har lett till en positiv utveckling där den individuella tekniken blir allt bättre

Stefan Ladhe, Målvakstränare Tre Kronor, medgrundare till Sweden Hockey Institute:

De flesta, inte alla, är mer medvetna om hur de ska träna och spela. De kan föra ett resonemang om saker och tänker själva, äger sin process på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Orsakerna är att många av dem har engagerade tränare som jobbar tillsammans med spelarna, har ett annat ledarskap än att ge order utan att behöva eller kunna förklara hur eller varför.

Tommy Boustedt, tidigare generalsekreterare och utvecklingschef SIF:

Bättre skridskoåkning, bättre skott, snabbare händer, bättre fysik, bättre självförtroende. Juniortemautredningen höjde kraven på spelarutbildning och tränarutbildning avsevärt. Effekten blev att hockeysverige började dra åt samma håll. 

Philip Nilsson Fornes, Föreningsadministratör Djurgården Hockey ungdom:

Jag ser snabbare och uthålligare spelare som är ännu mer hockeyspecificerade än tidigare. Mycket fokus inom ishockeyn har legat på att bli så snabb som möjligt, så stark som möjligt och kunna behandla puck, men jag ställer mig lite tveksam till hur spelförståelsen har hängt med resten av utvecklingen.

Mikael Rundgren, Teamledare för SIF Hockeykonsulenter och ansvarig för NIU/Elitgymnasierna. Assisterande förbundskapten Team 18:

De är galet mycket skickligare. Mer spets i allt utförande, framförallt med puck. Målvaktssidan ser man en tråd som finns hos målvakterna. Det är många orsaker som ligger bakom detta.

Målvaktssatsningen från svensk ishockey med starten 2005 är nyckeln som sedan gett en massa ringar på vattnet. Detsamma gäller backspelet med fokuset som lagts på detta. Träningen på klubb- och lagnivå är mycket bättre idag är jämfört med i början på 2000-talet.

Ulf Lundberg, Förbundskapten Damkronorna:

Det går nästan inte att jämföra med 20 år tillbaka i tiden. Allt var inte sämre förr, men idag krävs en funktionell teknik till en fart som är betydligt högre. Materialet har utvecklats, träningen har utvecklats och den digitala frammarschen har bidragit. Juniortemautredningen i början av 2000-talet, där föreningar och förbund bestämde sig för en tydlig väg framåt och tillsammans var obeskrivligt viktig.

Magnus Hävelid, Elitutvecklare herr SIF, Huvudcoach Team 17:

Jag tycker att det är det vi pratar om, den utbildning de får idag kontra tidigare, det är mer experter som bidrar på vägen. Hur vi som förbund har ändrat fokus över tid med Russinläger samt hockeygymnasier och med mer välutbildade tränare där ute idag. Vi har ökat mängden för spelarna vilket gett utveckling framåt och materialutvecklingen har också bidragit för den delen. Det har tydligt gjort att skottekniken på unga spelare är så otroligt bra idag, både materialet och hur mycket de har tränat på det. Vad som ligger bakom det är dels att klubbarna anställt fler tränare, tränartätheten har ökat, dels privata aktörer med expertis inom specifika områden, och sen mängden träning med hockeygymnasier som ger tre dagar extra träning, plus fysen.

Leif Boork, tidigare bland annat tränare i Elitserien, förbundskapten för Tre Kronor och Damkronorna:

Den största skillnaderna är att spelarna idag kan göra tekniska nummer i högre fart och med större register. Problemet med fart och större register är, att det gäller att välja när du ska göra det med fart och vilket register du ska använda när. Där var nog omdömet bättre hos spelare i tidigare generationer. Ansvaret hos "tänket" hos spelarna vilka konsekvenser mitt agerande kan få är klart mindre idag enligt min uppfattning.

 Thomas Magnusson, Målvaktsansvarig SIF, medgrundare Sweden Hockey Institute:

Ja det är ju en enormt stor skillnad när det gäller individuell skicklighet eller kalla det skills eller teknik. Det gäller allt ifrån skridsko- och skotteknik till passning och mottagning, och kanske framförallt förmågan att kombinera olika tekniker och klara av detta i hög fart.

Det som däremot inte utvecklats i samma takt är möjligen det individuella taktiska kunnandet. Då tänker jag både på förmågan att förstå spelet och utveckla strategier för att lösa återkommande situationer, samt att uppfatta situationerna när de inträffar och snabbt välja optimala aktioner. Både i anfall och i försvar. Frågan avser teknik, men jag vill gärna nämna att jag inte anser att det individuella taktiska kunnandet verkar ha utvecklats i samma takt generellt, även om de allra bästa spelarna naturligtvis har de kvalitéerna också.

Orsaker till den positiva teknikutvecklingen är säkert en kombination av den allmänt ökade insikten om betydelsen av förbättrad teknik och hur man kan utveckla den med bättre metoder att lära ut, instruera, träna och ge feedback. Här läggs grunden i verksamhet som bedrivs i föreningar, i många fall säkert även i kombination med tid som lagts tillsammans med externa tränare, med spetskompetens och i de fall spelarna blivit uttagna till förbundsaktiviteter med viss påspädning av kunnandet där. Troligen har också en hel del tid lagts på att träna helt på egen hand, på och utanför isen.

En annan förklaring till tekniska framsteg är säkert den tränings- och matchmiljö som spelarna varit i, med ständigt ökade krav på förbättrad teknik för att kunna lösa situationer på ett framgångsrikt sätt. Dvs. det faktum att hockeyn i stort gått framåt.

 

Bör alla som spelar ishockey få samma möjlighet till individuell utveckling inom föreningar, eller ska ekonomiska förutsättningar spela en stor roll?

 

John Lind:

Svaret är enkelt: Vi ska göra allt vi kan för att alla ska erbjudas samma möjligheter att utvecklas oavsett socioekonomisk bakgrund.

Stefan Ladhe:

Självklart ”ska” alla ha samma förutsättningar, i en perfekt värld. Men samtidigt är det lika självklart att det inte är så och det är omöjligt att det ska bli så. Det beror inte bara på ekonomi, det beror till stor del på engagemanget och kunskapen på ledarna i föreningen. Vissa spelare har tur och har en superbra tränare under uppväxten som lägger grunden till att spelaren kommer hålla på länge med ishockey. Andra i omklädningsrummet bredvid har en oengagerad, opedagogisk tränare som inte bryr sig om spelarna och får helt andra resultat i lusten till hockeyn hos sina spelare.

Tommy Boustedt:

Alla borde ha samma möjligheter. Det blir svårt när majoriteten av vår ungdomsidrott bygger på ideella insatser och föräldratränare. Enda sättet som jag ser det möjligt är att samhället tillskjuter mycket mer ekstöd till idrotten så att alla föreningar har råd med professionella tränare.

Philip Nilsson Fornes:

Vi är för att kostnaden inte ska påverka hur stor möjlighet du har till individuell träning. Möjligheten ska finnas i föreningar men vi vet även om att verkligheten inte alltid är vad vi önskar. 

Mikael Rundgren:

Inom föreningen bör såklart inte ekonomin vara avgörande. Jag gillar inte att det är så!

Ulf Lundberg:

Jag önskar verkligen att det vore så att alla hade samma möjlighet till individuell utveckling. Vi måste hela tiden sträva mot att vara en sport för så många som möjligt.

Magnus Hävelid:

Frågan är ju väldigt aktuell idag. Det jag ser som goda intentioner att diskutera det här. Det är 14 SHL-lag och våra Allsvenska lag som utgör våra NIU och någonstans är storklubbarna våra  motorer i detta. En positiv utveckling som jag kan se är att vi har fått råd att anställa fler tränare och NIU-tränare har kunnat gå ner på högstadiet, då 17 av 27 NIU har hockeyhögstadie, och då kommer fler åt en bra kompetens. Men ska alla få det, ja då då är det även de mindre klubbarna som ska få det, där det så klart också finns duktiga spelare. Nu ser jag ändå stora klubbar som bygger nätverk med de mindre klubbarna. Exempelvis jobbar Frölunda i sitt närområde och Luleå uppe i Norrbotten. Där deras coacher agerar som mentorcoacher till de mindre föreningarna, och jag tror att de stora klubbarna måste hjälpa till i närområdet där du ligger, men jag tror ändå att vi kommer behöva kompletteras av privata aktörer. Samarbetet tycker jag är väldigt viktigt, annars kommer pengar spela en större roll och det är jag emot. Vi vet att många duktiga spelare kommer från mindre klubbar ute i landet, som exempelvis Rasmus Dahlin från bandyorten Lidköping. Idag kanske ekonomiska förutsättningar spelar lite för stor roll, men jag hoppas att vi kan hjälpas åt framåt för att det ska ges likvärdiga förutsättningar åt alla. 

Leif Boork:

Självklart bör alla få det i ett idealt scenario. Men världen är inte rättvis. Inte i ishockey heller. Ekonomi hos föräldrar, klubbar och olika förbunds samt regioners prioriteter spelar in. Föräldrar som kan hyra in individuella tränare, agenter som kan göra det åt sina kunder, finansiering av olika materiel och hjälpmedel, skicka sina adepter på skillscamper. Var finns de dugliga coacherna och hur kan man betala dem? Är det samma förutsättningar i Östersund, Kiruna, Göteborg och Malmö? Ekonomiska förutsättningar bör inte spela en roll men gör det mer o mer i vårt samhälle generellt.

Thomas Magnusson:

Det ska naturligtvis vara en strävan att alla får samma möjligheter inom ramen för verksamhet som bedrivs i en förening och jag tror att så oftast är fallet. Ett problem är dock att kostnadsutvecklingen gjort att ekonomi kan vara en begränsande faktor för att överhuvudtaget kunna delta i vår sport. Ett annat är att skillnader i kvalitén på utbildningen kan variera mellan olika föreningar och även kan hänga ihop med kostnadsbilden.

 

Hur ser du på spelarutvecklingen idag jämfört med förr? Läggs fokus på ”rätt” saker idag enligt dig?

 

John Lind:

Jag var inne på det lite i tidigare svar. Jag tycker fortfarande att isolerad teknikträning är viktig och har sin plats, men jag skulle vilja se lite mer fokus på spelvarianter i yngre år med olika former av problemlösning där man även kan väva in tekniska utmaningar. Repetition without repetition-tanke. Alla har olika förutsättningar utifrån anatomi, utrustning etc så det finns ingen generell formel för de olika tekniska momenten. Jag tror vi skulle få fram smartare spelare med ett sånt förhållningssätt och jag tror vi skulle få fler spelare som kan styra och variera tempot i spelet då. Sedan tror jag också på att träna mer teknik och skills, systematiskt, i de högre ligorna. Tanken på att man ”blir färdig” tilltalar mig inte. Vidare skulle jag vilja att tränare i större utsträckning tar hänsyn till totalbelastning när de planerar verksamheten. Att förstå mer hur isträningen påverkar den fysiologiska och psykologiska belastningen.

Stefan Ladhe:

Spelarutvecklingen är mer medveten och man pratar med spelarna på ett annat sätt än förr. Spelarna är involverade och utbildas på det sättet. Individuell träning finns på agendan vilket det inte fanns på samma sätt förr. Det finns fler specialister, tränare med olika fokusområden, runt spelarna. Förr fanns en tränare som möjligen hade en assisterande med sig mest för att ”plocka puckar” och finnas tillhands. Utbildningar uppdateras och man tar hjälp av forskning och erfarenheter från andra länder och sporter för att komma rätt. Jag utgår från att man sätter fokus på rätt saker på fler håll idag än förr, men det finns många föreningar och lag och det tar tid att generationen som vet ”bäst själva” slussas ut och blir soffexperter istället.

Tommy Boustedt:

Både och. Jag tycker att det är lite för mycket inriktning på Youtube-hockey. Bra med individfokus idag, men spelsinne och spelförståelse glöms bort. Förr i tiden var spelarna klokare och såg runt hörnet, men idag är de individuellt skickligare.

Philip Nilsson Fornes:

Idag läggs mycket fokus i utvecklingen på att öka spelförståelsen. I dagens läge har ishockeyn blivit mycket ”starkare” och ”snabbare”, men spelförståelsen har inte riktigt hängt med i den höga fart som många besitter. Jag tror det är viktigt att mycket tid läggs på just spelförståelsen för att undvika skador och för att få en roligare och smartare hockey i framtiden. Utvecklingen att kunna skjuta så hårt som möjligt och åka så snabbt man kan kommer självklart fortsätta, men med en högre finess och samspel kan det finnas många fördelar. 

Mikael Rundgren:

Den är mycket bättre. Det finns ett mycket större stöd idag och kunskapsnivån är högre. Tränare får coaching av hockeykonsulenterna, det finns bra utbildningsmaterial och bra stegutbildningar.

Just nu är vi inne i en period där fokus ligger på forwardsspelet, anfallsspelet, målskyttet och närkampsspelet. Dessutom lägger vi fokus på spelformerna för våra knattar. Jag tycker att vi har ett bra fokus och ligger rätt, vad nu rätt är.

Ulf Lundberg:

Möjligen slog pendeln över för mycket åt ”individual skills” ett tag, men min bild är att det närmar sig en sundare balans nu. Jag ser att det kontinuerligt behövs påminnelser om att syftet med individuell utveckling är att kunna använda det i hela spelet och anser att mycket fokus bör läggas på spelet som sådant. Därifrån bryter man sedan ut vissa ”tårtbitar” att jobba med, för att sedan få ”tårtan” med alla dess ingredienser att bli ännu godare. 

Magnus Hävelid:

Jag tycker att utvecklingen går framåt. Under coronapandemin har vi getts möjligheten att stanna upp och se om vi gör rätt saker och det är en form av prioritering. ABC måste alltid in så att man inte glömmer de grundläggande bitarna. Sen måste vi vara flexibla och se vad vi ska trycka på just nu. En grej som är på tapeten för tillfället är hjärnskakningar och då måste vi kanske anpassa oss och trycka på närkampsspelet på NIU samt med våra hockeykonsulenter. Samtidigt vill vi inte tappa de andra bitarna som målskytte eller grundläggande saker såsom målvaktsspel eller backspel. Men utvecklingen går framåt och i det stora hela vill jag säga att fokus läggs på “rätt” saker. Det jag uppskattar med den här tiden vi lever i nu är att vi lärt oss att vi kan använda digitala hjälpmedel, som Teams eller liknande, för att ha möten med alla coacher och för att göra avstämningar samt se vad som händer på våra NIU och vad vi behöver prioritera och ta tag i. Då har vi från förbundet blivit mer snabbfotade utan att för den skull glömma grunderna.

Spelarna är också väldigt medvetna idag om vad som händer och de följer NHL-spelarna, ser vad som krävs och de känner igen sig i vad de behöver träna på och så vidare. En utmaning som jag kan se idag är alla intryck som unga spelare får, som för vissa blir stressorer för exempelvis en 17-åring där många intryck kommer i all välmening från olika håll. Spelarna behöver vara medvetna själva i sin utveckling samt utbildning och ledarskapet behöver få med spelarna i den processen för att inte ge en negativ stress.

Leif Boork:

Den individuella spelarutvecklingen är mer, mycket mer, genomarbetad och genomförd än förr. Historiskt har den nog gått i cykler som på många andra områden. På 1920-1950-talen var spelarna sina egna tränare i stor utsträckning, vilket gjorde att vi kan kalla den utvecklingen för individuell. På 1960-talet kom fler professionella tränare in i bilden även om de var mer laginriktade. Men om vi läser den äldre instruktionslitteraturen alltifrån Jeremiah, Tarasov, Fryzek, Riegle, Strömberg med flera, så innehåller den också individuella synsätt på träning och matchtaktik. På 1970-talet kom ishockeyskolorna vilka var alltmer individuellt inriktade. Vi fick också se filmer från andra kulturer, mest från NHL. På 1980-talet blev VHS-filmer alltmer vanliga för att studera matcher och specialträningar i efterskott. På 1990-talet kom de individuella skillscoacherna och agentverksamheten växte ut. Agenterna anlitade sina speciella tränare åt sina adepter. Ibland kan jag tycka att fokus läggs på för många saker idag. Vad är det som är viktigt för en ishockeyspelare? Risken med allt är att när det finns mycket att välja på så riskerar man att inte alltid välja det mest optimala. Många av spelarna kan också välja områden de är mest intresserade av, men det är inte säkert att det är det bästa utförandet för deras speciella ishockeyutveckling. Statistik har i mina ögon en tveksam utveckling. Jag brukar säga att statistiken kan skymma verkligheten. Jag är kritiserad för att vara kritisk till statistik. Och tveksam inför att använda den. Så är det inte. Jag har använt statistik för att återkoppla för en guidning av spelare och lag. Men i mina ögon kan som sagt statistik skymma verkligheten, och fel använd kan den tala om "sanningar" som egentligen inte är sanningar. Vi har, enligt min uppfattning, tagit intryck av NHL i för hög grad och av journalisters och andra "mångkunniga" som i sin okunskap om helheten samt komplexiteten i ishockeyspelet använder statistik för att begripa den. 

Thomas Magnusson:

Jag ser det som mycket positivt med förskjutningen mot ett större fokus på individuell utveckling och individen i centrum. Ett utvecklingsområde är däremot, som jag nämnt tidigare, de individuella taktiska momenten. Något som för övrigt även gäller målvakterna där det lätt blir så att fokus läggs på de mer uppenbara tekniska och fysiska aspekterna, som är enkla att se och som tränare traditionellt behärskar bättre. Däremot är vi ofta sämre på att utveckla verktyg för att hantera de taktiska och mentala sidorna som påverkar prestationen, vilket ställer andra krav på tränare att vara kreativa och att tänka utanför boxen.

Ett annat förbättringsområde ser jag i träningsmetodiken som, särskilt i lagsammanhang, även det tenderar att i alltför stor utsträckning följa traditionerna. Här finns ett motsatsförhållande mellan mängd och aktivitet å ena sidan och kvalité i bemärkelsen matchlikt å andra sidan. Hög aktivitetsnivå i träning är visserligen nödvändig för att få till den mängd av repetitioner som krävs för att utveckla de tekniska och taktiska färdigheterna i ishockey. Däremot anser jag att aktivitet ofta får ta för stor plats i träningen av individuella moment, genom exempelvis en alltför stor andel sedvanliga ”åk-, pass-, skott-övningar”.

Övningar som, i högre utsträckning, borde kunna anpassas eller kompletteras med, alternativt helt ersättas av, mer realistiska moment. T.ex. genom att spelarna oftare utsätts för olika former av press och också ges möjlighet att spela klart, precis som i matchsituationen. Liksom att skotten i högre grad föregås av aktioner i form av riktningsförändringar, förflyttningar av pucken och/eller finter och inte alltid sker från samma yta. Allt i syfte att utveckla individuella färdigheter i målskytte respektive målvaktsspel.

Individuell träning inom Svenska Ishockeyförbundet, gästinlägg av Gustav Griborn

 

Individuell träning inom Svenska Ishockeyförbundet 

Gästinlägg av Gustav Griborn. Gustav har som en del i kursen Ishockey - kultur och samhälle, vid Linnéuniversitetet, intervjuat nio hockeymänniskor. Frågeställningen gäller isträningen med fokus på individen och skillnader från millenieskiftet fram till idag. Hur stor skillnad är det idag med privata aktörer och hur ser det ut i klubbarna samt förbundets verksamhet? Dessa frågor och svar kommer publiceras i tre inlägg på bloggen. Här följer del 2!

 

Individuell träning inom förbundets verksamhet. I vilket sammanhang började SIF lägga mer fokus på individuell spelarutveckling och när? Vad var bakgrunden till detta? Hur ser det ut idag?

 

Tommy Boustedt, tidigare generalenreterare och utvecklingschef SIF:

I samband med Juniortetemautredningen 2002 lyftes vikten av individuell utvecklingsplan fram. Det pekades på många brister hos svenska ungdoms- och juniorspelare. Närkampsspel, målskytte, målvaktsspel, fysik, vinnarinstinkt, tempo, med mera. Det ser klart bättre ut idag. NHL-draften och JVM-resultaten är ett kvitto på det. Målskyttet är dock fortfarande ett utvecklingsområde som svensk hockey behöver jobba med.

Thomas Magnusson, Målvaktsansvarig SIF, medgrundare Sweden Hockey Institute:

Det givna svaret är Juniortemautredningen 2002 och de förändringar som den ledde till. Att hockeysverige samlades och konstaterade vilka brister som fanns, som bl.a. resulterat i uteblivna framgångar med juniorlandslagen. Brister som i många fall föll tillbaka på för dåligt utbildade spelare och i slutändan brister i tränarutbildningen.

Konsekvensen av utredningen blev att resurser skapades för att på alla sätt höja nivån på utbildning för såväl spelare som de tränare som skulle utveckla dem. Utbildningsmaterial, läger och inte minst personella resurser både i förbundets dagliga verksamhet och i samband med landslag och den verksamhet med camper som nu utvecklades rejält. En Utvecklings- och Landslagsavdelning med ansvar för både spelar- och tränarutbildning tog form under Tommy Boustedts ledning där bl.a. tränare, utbildare och de nya Hockeykonsulenter anställdes.

Idéer om individuell träning och spelarutveckling fick nu, som jag ser det, ordentligt fäste i såväl tränar- som spelarutbildningen som SIF bedrev. I tränarutbildning genom nya utbildningsmaterial med stark betoning på individuell teknik, en ny utbildningsstege samt helt nya utbildningar, bl.a. i form av Conventions, Vägen till Elit och Målvaktslyftet. I spelarutbildning genom tillkomsten av en komplett Talangutvecklingsplan med ett brett campprogram där Russinläger (som först benämndes Topp 100) utgjorde den yttersta spetsen. Individuell utveckling var en ledstjärna i den nya utvecklingsplanen.

Hur ser det ut idag? En bra fråga, men jag tycker det skedde väldigt stor utveckling åren närmast efter Juniortemautredningen, sedan har nya detaljer successivt tillkommit och metoder förfinats, som exempelvis när det gäller användandet av tekniska hjälpmedel vid feedback. På det negativa kontot vill jag nämna att delar i spelarutbildning ibland har fått stryka på foten när nedskärningar krävts av ekonomiska skäl.

 

Gällande Russinläger och andra camper inom förbundets verksamhet och talangutveckling. Hur stort är fokuset på individen vid dessa?

 

Ulf Lundberg, Förbundskapten Damkronorna:

Mycket stort, men det handlar hela tiden om att applicera den individuella utvecklingen in i det kollektiva spelet.

Magnus Hävelid, Elitutvecklare herr SIF, Huvudcoach Team 17:

Jag var med och startade upp det som hette Topp 100 som projekt och då fick man inte ens prata lag, utan allt fokus skulle vara individuellt. Det var tjejer med i gruppen, och för att få pengar till projektet skulle det individuella fokuset hållas och uttrycket “russinen i kakan” togs när SOK kom in. Vi sa då att det inte kommer vara någon tillstymmelse till lagträningar. Det var grunden för allting och jag tycker ändå att det legat som en röd tråd. 

Sen över tid kliver man utanför den och så blir det lite för mycket lag, och så kommer man tillbaka till varför man startade det här, och så blir det för mycket lag igen under en tid. Men tittar jag på de sista kanske fyra åren tycker jag att grundkonceptet och den röda tråden finns kvar. Idag har vi två Russinläger och två åldersgrupper. Förr var det fyra läger där det filmades och skickades hem till varenda spelare. Nu är det första lägret mer individuellt fokus, där videocoaher är med på isen och coacherna jobbar med spelarna på ett tydligt individuellt sätt där de är delaktiga i sin utveckling. 

Sen kommer det individuella taktiska ofta fram mer på matchen, så det spelas matcher och på läger nummer två är det mer det taktiska som är i fokus, men fortfarande med feedback och individuell uppföljning med spelarna. Men som sagt tycker jag att den röda tråden med det individuella fokuset finns kvar och spelarna är delaktiga i utvecklingen.

Thomas Magnusson:

Fokus ligger nästan uteslutande på individuell utveckling på camperna, precis som det bör vara.

 

Hur ser du på hockeygymnasiernas roll i den individuella utvecklingen av spelare idag?

 

John Lind, Utbildningsansvarig SIF:

Min bild är att hockeygymnasiernas roll är central för den individuella utvecklingen i given ålderskategori. Dels genom att det går styra innehållet, så det blir just individuellt fokus, genom tydliga kurs- och ämnesplaner, samt att de flesta föreningar har väldigt kompetenta tränare kopplade till NIU-verksamheten. Glädjande är också att allt fler bra utvecklingsmiljöer etablerar sig inom ramen för LIP- och LIU-verksamheten.

Stefan Ladhe, Målvakstränare Tre Kronor, medgrundare till Sweden Hockey Institute:

Jätteviktig roll och det som ska vara hockeygymnasiernas främsta uppgift i träningen.

Tommy Boustedt:

Hockeygymnasierna ska i stort sett vara inriktade på individuell utveckling. Det kravet ställer också Svenska Ishockeyförbundet och för att bli auktoriserade måste NIU följa dessa riktlinjer. HG är den platsen där den mesta individträningen utförs i Sverige.

Philip Nilsson Fornes, Föreningsadministratör Djurgården Hockey ungdom:

Mängden ökar betydligt på ett hockeygymnasium och jag tror inte det passar allas utveckling, men jag tycker det är viktigt att den möjligheten finns. Jag gillar inte hetsen som uppstår kring val av hockeygymnasium och inte heller vikten av att komma in på ett NIU. Där behöver vi föreningar ta ett större ansvar kring processen och hjälpa våra spelare i deras val. 

Mikael Rundgren, Teamledare för SIF Hockeykonsulenter och ansvarig för NIU/Elitgymnasierna. Assisterande förbundskapten Team 18:

Detta är den enskilt viktigaste företeelse vi har när det gäller utvecklingen av våra talanger inom svensk ishockey.

Ulf Lundberg, Förbundskapten Damkronorna:

Hockeygymnasierna har en väldigt viktig roll, för de som vill satsa både på hockeyn och skolan. Det har varit, och är, en oerhört viktig faktor i vår framgångsrika spelarutvecklingsverksamhet på pojk-/herrsidan och kommer definitivt att vara det på flick- och damsidan.

Magnus Hävelid:

Det är ett skolämne på hockeygymnasierna, det är en tydlighet när det gäller den individuella träningen. Men det ska också sättas i sitt sammanhang eftersom det är en lagidrott, men den individuella tekniken har blivit betydligt bättre och det är fokus på det. Den individuella taktiken sen, då kanske det handlar om att vi måste vara flera som jobbar med det och inte endast tänka att jag bara skjuter och jobbar med skottteknik och sådana bitar. Så den individuella tekniken blir mer komplex och kanske spela mer smålagsspel, positionsspel, hur gör jag och löser de här i förhållande till samarbetsdelar.

 Hockeygymnasierna är viktiga, även om jag nu är part i målet så det skriker om det, men det är fokus på individen; målvakter, backar och forwards, en tydlig uppdelning. Det krävs av spelarna med sina individuella utbildningsplaner att man ska kunna klara av att leda sig själv och sin egen träning. Vad är det jag behöver bli bra på? Vad ska jag träna på både i gymmet och på isen? Så det är ju en tydlig individuell röd tråd i allting. Sen kommer lagträningen så det blir en tydlig skillnad mellan NIU och lagträningen tycker jag. Det är 27 orter idag med NIU och förut var det fem orter och två riksgymnasier, idag är vi 27 orter med cirka 800-850 elever och även sex tjejgymnasier. 

Väldigt många fler ges nu chansen och skolan ger oss alltså möjligheten att träna tre gånger extra i veckan plus fysen. Just mängden och att få möjlighet att träna extra på någonting ger en individuell touch på det. Plus alla instruktörer som man kunnat anställa, målvaktstränare och extra istränare. Man får tacka skolan för det bidraget.

Leif Boork, tidigare bland annat tränare i Elitserien, förbundskapten för Tre Kronor och Damkronorna:

Jag är egentligen för dåligt insatt i deras upplägg och vilket fokus de har. Men min bild är att de riktar sig mot individuell utveckling i de flesta avseenden. Kanske är det något av ett för smalt fokus då stora delar av utvecklingen mot elit hos dem går i individualismens tecken. Generellt sett är det en bra idé som ligger i linje, om än svårligen kan jämföras helt, med collegeupplägget i Nordamerika.

Thomas Magnusson:

I hockeygymnasierna ser jag den enskilt största möjligheten för individuell spelarutveckling alla kategorier. Här finns tiden och utrymmet att fokusera helt på individen och alla delar hen behöver för att nå sin fulla potential. Med ”rätt” tränarkompetens och bra tränartäthet är HG en hörnsten som kan ha den största effekten i individuell spelarutveckling.

Jämfört med problematiken med kostnader för privata tjänster är ju hockeygymnasierna möjligt att söka till för alla oavsett ekonomiska möjligheter, men här ser jag ändå ett annat potentiellt problem. Antalet platser är begränsat och här sker en uttagning. Är det alltid ”rätt” individer som får den här möjligheten?

För mycket machokultur inom hockeyn?

Kanske ett känsligt ämne, samt lite svårt sätta ord på. Men jag tycker verkligen det är dags att försöka rensa ut den osunda machokultiren ur hockeyn och framförallt ur ungdomshockeyn.

Både på och utanför isen.

En sak jag undrar över, är varför är hockey den enda sporten där man efter i stort sett varje avblåsning ska ge sig på motståndare. Dela ut en crosschecking, en handske i ansiktet en knuff eller liknande. Vid i stort sett varje avblåsning. Många säger att det beror på att det är en fysisk sport, det är mycket känslor. Så handboll, amerikansk fotboll och kampsport är inte det? Där ser man aldrig eller extremt sällan dessa små tuppfäktningar. 

Varför i hockeyn? Varför är det så vanligt och så okej?

Jag får en känsla av att du åker ut för mindre förseelser under spelet, än då det är avblåst. Vilket ju är underligt?

En annan sak, är att det största hjältemodet inom hockey är att spela matcher skadad. På elitnivå, där spelarna tjänar massor med pengar. Visst jag kan förstå det. Viljan att vinna och vara med att bidra. Jag kan förstå. Det jag har svårare att förstå är tex medias förskönande och upphöjande av det. Första artikeln efter slutsignlaen på en final, vem spelade mest skadad! Att försköna det, samtidigt som ungdomsspelare får höra av ledare och experter att "ligg inte kvar på isen" "känn inte efter" "sluta grina". Jag tycker inte det är sunt, eller bra att få barn att lära sig att du ska spela även om du har ont.

Självklart ska man inte känna efter, försöka hitta någonstans där det gör ont. För hockey kommer ju göra ont, så enkelt är det. Men det måste vara okej att ha ont, att bli ledsen.

Jag tror ju, att den här kulturen att inte känna efter, aldrig ha ont, inte bli ledsen följer med utanför isen. Där det skapar en hårdare miljö. Där man är tuffare och taskigare mot varandra. Det blir en hård jargong. Vilket jag hör rätt ofta i korridårerna i ishallar. Barn som kallar varandra en det ena en det andra, men det är många ord som ska belysa att man är svag, klen och dålig.

Här tycker jag det är oerhört viktigt att föreningar har uppförandepolicys och att alla ledare gör vad dom kan för att se till att ungarna snackar på ett lämpligt sätt. Det är för ofta jag hör, bög, fitta, eller liknande uttryck. Sånt måste BORT från hockeyn! 

Det är också lustigt hur så oerhört många inom hockeyn säger att det måste vara känslor, matcher blir bättre om det är känslor. Men, egentligen är det ju inte känslor man verkar vilja ha, utan en känsla. Ilska. Man ska vara arg, det ska vara tjafs, tacklingar, efterslängar och hårt spel. Det är bra. Men inte för glad då du gör mål, inte ledsen om du förlorar, inte ont om det gör ont.

Ja jag inser att jag tar i, men det är ju för effekten. Det måste ju vara känslor. Eller nej det måste ju vara ilska! ;) Men jag tycker det här är ett problem, nej kanske inte jättestort, men jag tycker inte det ska ingå alls i ungdomshockey.

Jag antar att det jag försöker säga, ledare och spelare inom ungdomshockeyn ska inte försöka ta efter allt i proffshockeyn.

Jag inser ju också att jag själv är en känslomänniska, en ganska mjuk sådan. Så kanske är jag lite för mjuk i kanterna i detta inlägg...? :)

Vi hörs!

Behövs det privata aktörer inom svensk ishockey? Gästinlägg av Gustav Griborn

 

Gästinlägg av Gustav Griborn. Gustav har som en del i kursen Ishockey - kultur och samhälle, vid Linnéuniversitetet, intervjuat nio hockeymänniskor. Frågeställningen gäller isträningen med fokus på individen och skillnader från millenieskiftet fram till idag. Hur stor skillnad är det idag med privata aktörer och hur ser det ut i klubbarna samt förbundets verksamhet? Dessa frågor och svar kommer publiceras i tre inlägg på bloggen. Välkommen till del 1! 

 

Vilka effekter anser du att privata aktörer har/har haft på ishockeyn? Både gällande spelarutveckling och kostnadsbilden?

John Lind, Utbildningsansvarig SIF:

Den svenska idrottsrörelsen vilar på ett grundfundament av ideella föreningar där alla är välkomna oavsett etnicitet, kön eller klass. Som viktig samhällsaktör är detta något vi i dagens samhälle ska vara extra stolta över. Ovanstående är också anledningen till varför stat, kommun och även i vissa fall privata aktörer satsar så pass stora pengar i vår verksamhet. Med dessa anslag kommer också ett ansvar. Ett ansvar att värna om dessa grundläggande rättigheter för våra utövare.

Det finns redan idag en fragmentering inom svensk ishockey på grund av de kommersiella krafter som nu verkar. Krafter som i rådande medieklimat växer och frodas tack vare alternativa fakta, felaktigheter och rena lögner om vad som ”krävs” för att bli hockeyspelare.

Att få fram spelare som lyckas är visserligen viktigt för oss, men långt ifrån allt. Det finns heller inga motsatsförhållanden mellan att fylla vår roll som samhällsaktör och att ta fram elitspelare. Tvärtom. Detta kan bevisligen ske i symbios utifrån redan givna förutsättningar.
 
Vi verkar inom en lagidrott men är på väg att låta allt vad det innebär gå förlorat där barn, föräldrar och ledare uteslutande styrs av sina egenintressen och vad man, felaktigt, tror leder till personlig framgång.

Allt detta är visserligen en avspegling av den trend vi ser i världen i stort men jag tycker åtminstone att vi ska göra vad vi kan för att motverka det. Göra vad vi kan för att det inte ska vara en klassfråga huruvida man kan spela ishockey eller inte.

Sammanfattningsvis: Det finns inga kausala samband som visar att privat extraträning genererar framgång eller ökad spelarutveckling. Det är också befängt att tro att några timmar extraträning med en privat aktör ska ge några revolutionerande utfall. Jag kan emellertid, subjektivt, se att vissa klubbar nu gör ett bättre arbete för att möta den externa konkurrensen.

Stefan Ladhe, Målvakstränare Tre Kronor, medgrundare till Sweden Hockey Institute:

Jag tycker många av de privata aktörerna har ökat kunskapsnivån inom individuell träning. Svenska Ishockeyförbundet tillsatte Hockeykonsulenter på liknande sätt som en del jobbade på den tiden det var nytt. Dels för att sprida kunskap snabbare och att ge alla chansen till individuell träning i sina klubbar. Vid första anblick är det negativt för kostnadsbilden men det finns sätt att lösa det på i många fall. Ett exempel är riktade sponsorpengar till utbildning, att ta kunniga tränare till föreningen eller lagen vilket ger kunskaper till dem egna tränarna också och som så småningom kan bedriva en bättre verksamhet inom organisationen.

Tommy Boustedt, tidigare generalsekreterare och utvecklingschef SIF:

Positiv, i den bemärkelsen att fokus på individuell träning ökat. På målvaktssidan har de haft störst positiv påverkan. Givetvis har dock denna företeelse drivit på kostnaderna.

Philip Nilsson Fornes, Föreningsadministratör Djurgården Hockey ungdom:

Som föreningsmänniska ser jag hur de externa och privata aktörerna som inte lyder under våra ishockeyförbunds riktlinjer skapar en hets hos många unga spelare. I dagens samhälle, när det går att marknadsföra sig på helt andra sätt än tidigare, skapas ett behov av att vara med på mer privata träningar och att det behövs för att driva din utveckling framåt. Men man får inte glömma att företagen eller privatpersonerna som driver detta även gör det för att de ska vara vinstdrivande, och därav kan kostnaderna vara väldigt höga.

Mikael Rundgren, Teamledare för SIF Hockeykonsulenter och ansvarig för NIU/Elitgymnasierna. Assisterande förbundskapten Team 18:

Det finns de som bidrar när det gäller spelarutvecklingen såklart och det är bra. Dock begränsar kostnaderna vilka som kan vara delaktiga i detta. Jag ser ett problem i de som bara nischar sig med en sak utan koppling till att det skall vara funktionellt för spelet ishockey. Ett annat problem är när spelare missar sina lagträningar för att åka till privata aktörer istället.

Ulf Lundberg, Förbundskapten Damkronorna:

Som i så många andra frågor så är det inte svart eller vitt. Seriösa privata aktörer som verkligen vill bidra med pusselbitar i spelarutbildningen som kanske inte hinns med, eller som det inte finns kompetens till i många föreningsverksamheter, gör en insats. Privata aktörer som bara har som syfte att tjäna pengar och lura föräldrar utan insikt är ett gissel.

Magnus Hävelid, Elitutvecklare herr SIF, Huvudcoach Team 17:

Om man tänker på spelarutveckling skulle jag nog vilja säga att det har haft positiva effekter. På något sätt när man startar ett eget företag och hoppar in det här så tror jag att ska de vara bra över tid så måste de ha kompetens och det upplever jag att de har, och de hjälper oss i spelarutvecklingen. Då kanske jag tänker framförallt när det gäller ungdomssidan, och till viss del juniorsidan. När det gäller seniorsidan och elit/SHL så lägger man kanske upp det på ett annat sätt, men det har säkert haft bra effekt på dem också. Om man tänker på ungdomssidan så upplever jag att det är många duktiga privata aktörer som har kommit in och hjälper klubbtränare och föreningar och jag ser det som en positiv del i spelarutvecklingen över 20 år.

Jobbar jag som privat aktör då vill jag ha betalt och då kommer kostnadsbilden in. En vanlig förening vill nog ta ut så lite pengar som möjligt av sina spelare eller föräldrar och det är ofta uppe till diskussion, Hur mycket ska U14 betala? U15? Och det är klart att kommer det in någon utifrån så kommer de att behöva ta lite mer betalt. Sedan om det är lagkassor som ska betala det eller hur löser man det? Det blir en intressant frågeställning. Jag tror att det har drivit upp kostnaderna,  men det är också någon som säger ja eller nej till den kostnaden. Men för mig tycker jag att privata aktörer har tillfört mycket till spelarutvecklingen, kompetensen har höjts. 

Thomas Magnusson, Målvaktsansvarig SIF, medgrundare Sweden Hockey Institute:

Runt millennieskiftet började privata aktörer som uttryckligen ägnade sig åt individuell träning dyka upp på hockeyscenen i större omfattning. Något som utan tvekan haft betydande inverkan på det ökade fokus på spelarutveckling vi kunnat se från den tiden och framåt.

Vi såg ökad kunskap om hur individuell teknik och taktik kunde läras in effektivare, hur instruktion och feedback kunde förbättras samtidigt som de innebar att nya skills, strategier och taktiska lösningar tillfördes spelet. Sammantaget bidrog det till att hockeyn tog nya steg på individplanet och därmed också på lagnivå, men det skedde inte över en natt.

Min uppfattning är att dessa tidiga verksamheter fungerade som en sorts katalysator genom att sätta fokus på individuell träning och spelarutveckling. Det gjorde att förståelsen för betydelsen av individuella färdigheter ökade i hockeysverige i allmänhet och inom SIF i synnerhet, som ganska snart kom att göra ett ordentligt omtag i och med anställningen av en utvecklingschef och inrättandet av en Utvecklingsavdelning som snabbt utökades bl.a. med ansvariga för spelar- och ledarutveckling samt inte mindre än 11 Hockeykonsulenter.

Först ut att ta steget att starta privata initiativ var kanske målvaktssidan där tillgången på tränare med specialkunskaper fortfarande var i det närmaste obefintlig vid den här tidpunkten och effekterna av träning inriktad på individen var uppenbara. Samtidigt var det enkelt och naturligt att jobba mot individ, eftersom det handlade om ett fåtal individer i ett hockeylag.

Målvakter som tidigare generellt fått väldigt lite instruktion och feedback överhuvudtaget, kunde nu få tillgång till kompetens som tidigare bara varit tillgänglig för ett fåtal på högsta elitnivå. På samma sätt kunde utespelare få betydligt mer individuellt inriktad instruktion och feedback jämfört med vad de haft tillgång till tidigare när privata aktörer erbjöd tjänster riktade till dem.

När analysen skulle göras i samband med Juniortemautredningen 2002 av vad som var orsaken till att Sverige inte kunde hävda sig i internationell konkurrens på juniorsidan, var det inte helt oväntat att man fann en del av svaren i verksamheter som fanns vid sidan av den traditionella klubbverksamheten. Mer om SIF:s roll och utveckling kommer i senare inlägg.

En ökad förståelse för effekten av träning mer inriktad på individuell utveckling började så småningom skönjas mer allmänt i hockeysverige, men det var fortfarande långt kvar till att den inriktningen blev tillgänglig för spelare på ett bredare plan på föreningsnivå. Inledningsvis blev kompetens istället tillgänglig för fler spelare främst genom privata aktörer som specialiserat sig på individuell träning. Både genom att enskilda spelare sökte sig till aktiviteter utanför föreningsverksamheten och att klubbar och enskilda lag anlitade externa tränare för att tillföra kunskap man ansåg sig sakna.

Träning som fick en direkt påverkan på de spelare som fick del av denna, men också en indirekt effekt genom att synen på individuell spelarutveckling ändrades och nivån på träningen började höjas generellt även i traditionella föreningssammanhang. Bl.a. genom mer fokus på detaljer, utveckling framförallt av tekniska färdigheter och mer individuell feedback än vad som tidigare varit vanligt.

Med utbredningen av privata aktörer blev, som sagt, kompetens tillgänglig för fler, men inte för alla, utan för de som var beredda att betala. Antingen på individuell basis genom exempelvis camper eller om föreningen omfördelade resurser till extern kompetens. Därmed påverkades givetvis kostnadsbilden för de aktiva jämfört med innan, då det mesta i form av träning och utveckling ingått i det man som spelare fått för sin ”deltagaravgift” till klubben. Även eventuella nya kostnader för extern spetskompetens för klubbarna landade sannolikt i slutänden i hög utsträckning på de aktiva, eller deras föräldrar.

Nya privata aktörer som tillför viktig kompetens inom spelarutveckling har sedan fortsatt att poppa upp och tycks göra så i allt större utsträckning. Det tyder på att det finns ett behov i form av ett komplement till verksamheten som föreningarna står för med egna tränare. Åtminstone tills motsvarande kompetens finns tillgänglig i föreningar i betydligt större omfattning än idag.

Sammanfattningsvis anser jag att privata aktörer haft stor positiv inverkan på spelarutveckling, men tyvärr också på den ökande kostnadsbilden. Dels har ny kompetens tillförts och gjorts tillgänglig för fler och dels har ett viktigt behov och en viktig utvecklingsmöjlighet påvisats när fokus kunnat läggas mer på individuell utveckling. Att många spelare sökt sig till de här privata aktörerna har naturligtvis bidragit till ökade kostnader inom hockeyn, eftersom privata aktörer hade helt andra taxor än föreningslivet, där man delvis använde sig av ideella krafter. Föräldrar var beredda att betala för att deras barn och ungdomar skulle få tillgång till kompetens som saknades i klubbarna och klubbar var beredda att betala för kompetens som de inte hade själva. Sen är det inte ovanligt att klubbar lägger till aktiviteter, som de arrangerar själva, som de tar ut extra avgifter för. Något som ytterligare ökar kostnaderna för de aktiva.

Målvaktstränare har haft en stor del i målvakternas kliv i utvecklingen och fungerat som individuella tränare. Anser du att detta haft någon påverkan på utespelarnas utveckling och fokus på individuell träning och utveckling?

John Lind:

Jag tycker att målvaktstränarna drivit utvecklingen i en mycket positivt riktning. Primärt inom två områden.
1. Deras ledarskap har i större omfattning haft inter- och intrapersonella relationer som grundfundament.
2. Innovationstanken har varit central i utformningen av träningsmetodiken, där också mätbara parametrar legat till grund för evolutionen.

Tränarna som jobbar med utespelarna har mer och mer närmat sig både tanke och arbetssätt från målvaktstränarsidan.

Stefan Ladhe:

Ja, absolut. Kloka tränare och klubbledare har sett att målvakterna utvecklas genom egen tid och fokus på sitt spel och egen tränare och tagit tanken vidare till backar och forwards.

Tommy Boustedt:

Ja, det anser jag. Det var där det startade. Om alla lovande utespelare hade samma individuella stöttning som lovande målvakter skulle mycket vara vunnet.

Philip Nilsson Fornes:

Målvakterna har varit tidiga med detta och någonstans tror jag att den utvecklingen behövdes för att kunna ta nästa steg. Det svåra som vi ser idag är dock hur våra målvaktstränare jobbar med våra unga spelare och säger vissa saker, och sedan åker de iväg till en privat aktör och får annan information som gör att de kan bli tudelade i hur de ska agera.

Jag tror absolut att detta har skapat ett intresse även för utespelarna att hitta vägar att utveckla sin individuella teknik men det gäller att vi styr och använder den kraften på rätt sätt. Jag tror hetsen som kommer framförallt från föräldrarna men även sociala medier kan ha en viss negativ påverkan kring detta.

Mikael Rundgren:

Absolut! Målvaktssidan har gått i täten. Det finns ännu mer att lära av dem.

Ulf Lundberg:

Ja definitivt. Dels när det kommer till försvarsspelsdetaljer, men också 180-graders perspektiv i målskytte. Många målvaktstränare har varit och är föredömliga i one-to-one-coaching.

Magnus Hävelid:

Ja, jag tror det. Om jag ser tillbaka på historien där 20 år tillbaka och tänker kring Thomas Magnusson och resterande målvaktstränarna så anser jag att de har hjälpt till. Det har blivit ett tydligt fokus och jag tänkte också med Thomas, Stefan Ladhe och Mats Emanuelsson startade upp sin verksamhet, det tycker jag har hjälpt till med hur man kan jobba med feedback, video osv. Det jag även tycker är roligt på slutet är att vi som tränargrupp har samarbetat bättre mellan olika kompetenser, backcoach, forwardscoach, målvaktstränare. Vad är svårt för en målvakt? Vad är svårt för en försvarare? Då kan man exempelvis använda målvaktstränaren för att få hjälp med målskytte. Nu har vi en fin dynamik även till spelarna som kan se de olika ledarna som en resurs på specifika delar i spelet.

Leif Boork, tidigare bland annat tränare i Elitserien, förbundskapten för Tre Kronor och Damkronorna:

Målvakterna som grupp har den mest konsekventa utbildningen av alla aktörer inom ishockeyn. Målvakterna är också de som mest har tagit till sig av den lära som deras tränare försett dem med. Och det har påverkat olika led bland målvakterna på ett positivt sätt. Med det sagt så är målvaktsjobbet mer specialiserat än de övriga positionerna i ett lag. Om jag jämför svenska målvakters spel i början av 2000-talet och slutet av 1990-talet med dagens, så har utvecklingen varit dramatiskt positiv. Thomas Magnusson har i högsta grad bidragit till den utvecklingen. Både till målvakterna, de vanliga coacherna och till målvaktscoacherna. Det syns ju också vilket förtroende svenska målvakter har internationellt. Det är också tydligt att de målvakter som äntrat de högsta ligorna är mycket bra fysiskt tränade. För sin uppgift. Alltså för sitt specifika rörelsemönster. Spelet med klubban har varit en stor svensk brist, och är det delvis fortfarande kan jag tycka, men har också blivit bättre de senaste åren. Fortfarande saknas en del i samspelet med försvararna, som i handboll ex, "tar du den hörnan/sidan så tar jag den andra" och i samarbetet när det kommer till 2 mot 1-situationer och inbrytningar, där många försvarare låter målvakterna göra svåra förflyttningar i sidled. En del är bra, andra rent ut mycket dåliga.

Thomas Magnusson:

Ja, definitivt. Målvaktstränares arbete med individuell träning och de resultat det lett till har absolut banat väg för ett större fokus på detsamma även när det gäller utespelare. Goda exempel från målvaktssidan har på så sätt spillt över på utespelarna och hjälpt till att motivera satsningar på att göra olika former av individuell utveckling tillgänglig.

De uppenbara positiva effekterna av att jobba med färre individer, med mer individuell feedback och med mer individuellt inriktad utbildning, har helt säkert bidragit till ökad förståelse kring såväl behovet av den formen av träning som de möjligheter den kan ge spelarna att utvecklas.

En annan del man tydligt kan se är hur olika tekniska hjälpmedel i allt större utsträckning används i träningssituationen för att instruera och för att ge feedback. Målvaktstränare har här varit föregångare med att exempelvis använda videokameror och iPads. 

Skillsträning och individuell träning kontra lagverksamhet. Vems ansvar är det i utbildningen av spelare?

 John Lind:

Min bild är att många tränare verksamma inom ungdomshockeyn kör för mycket isolerad teknik- och skillsträning på bekostnad av olika typer av spelformer med relevant problemlösning och riktiga situationer. Sedan behöver man kanske inte ta det till ytterligheterna och fullt ut köra constraints led approach, men lite mer tanke mot enhanced guided discovery tror jag är en gynnsam utveckling. På junior- och seniorsidan ser jag tyvärr motsatsen: För lite teknik- och skillsträning och ett allt för stort fokus på lagtaktiska komponenter.

Primärt är det tränarens ansvar i samspel med spelaren att träna teknik/skills. En bra tränare låter spelaren vara delaktig i processen (autonomi) och väljer uppgifter som är lagom utmanande så att spelaren känner sig kompetent.

Stefan Ladhe:

Det blir en kedja av ansvarstagande i olika delar. Först har Svenska Ishockeyförbundet ett ansvar att förmedla det viktigaste i de olika delarna i utbildningsmaterial som delvis genomförs av SIF och delvis av distriktsförbunden. Sen har föreningarna ett ansvar att skicka tränare på kurser och att de har krav på sina tränare att de aktivt ska delta då hockeykonsulenten finns på plats i föreningen. Till sist har tränarna ett ansvar att uppdatera sig, utbilda sina spelare, oavsett om tränaren själv har förmågan att göra det eller om denne tar in hjälp från någon som kan det bättre.

Tommy Boustedt:

I Sverige är klubben/föreningen huvudansvarig för spelarnas utbildning. Som grädde på moset finns Svenska Ishockeyförbundets talangutvecklingsplan med TV-pucken, camper och landslag. SIF utbildar svenska ishockeytränare. I planen för denna tränarutbildning finns riktlinjer för hur spelarna på bästa sätt ska utbildas.

Philip Nilsson Fornes:

Föreningen har ansvar att både bedriva lagträning och individuell träning. Många föreningar jobbar med temadagar där de bryter ner passen i olika fokusområden för att kunna lägga mer tid på den individuella träningen. Sedan ligger självklart mycket ansvar hos spelaren själv. Men skapar föreningarna en trygg och rolig miljö brukar ofta många spelare idrotta på sin fritid och kanske inte åka flera mil för att delta på en skillsträning.

Mikael Rundgren:

Som lagtränare har du ett helhetsansvar, detta har inte ändrats bara för att det är 2020. Att på olika sätt använda experter och specialister inom olika områden är bra.

Ulf Lundberg:

Det är både föreningens ansvar och spelarens eget. Inte endera eller, det är både och.

Magnus Hävelid:

Någonstans är det en lagidrott som vi ska jobba med, att man ska lära sig samarbeta. Det individuellt taktiska, det ska funka där ute på banan, sen kommer det här med skillsen och jag kan ändå känna att det är bra och att vi lägger mycket tid på grundläggande färdigheter upp till kanske högstadieåldern. Där kommer någon form av brytpunkt där nästa steg måste komma med taktiken, såsom var ska jag vara i banan? Hur placerar jag mig här? Spelförståelse och börja prata mer om det. Om vi har mycket smålagsspel men kanske inte pratar så mycket om hur man åker i banan i början och fokuserar på skridskoåkning, puckföring etc. Det tycker jag är helt rätt och där kan det ibland behövas hjälp från privata aktörer. Sen kommer det mer i högstadiet där jag tycker att den individuella taktiken behöver sättas mer i fokus. Åker du där? Ska inte du vara här? Då behöver vi både och mycket mer upp mot hockeygymnasierna där man mixar båda delarna. Du kan ha världens bästa skott, men du kommer aldrig till skott då det står en motståndare där. Hur rent taktiskt ska jag ta det här skottet? När ska jag ta det? Att spelarna ställs inför sådana frågor är också viktigt. Likadant om du är snabb som tusan, men kan du dra ner tempot för att lura en försvarare? Det är en mix som fortgår upp på HG. Klubbtränare är ansvariga men jag hoppas att dessa är ödmjuka och kan tillåta att släppa in privata aktörer och jobba ihop. Detta för att nyttja kompetensen då alla ungdomsledare som jobbar ideellt kanske inte besitter samma kvalifikationer inom specifika områden. 

Leif Boork:

Självklart är individuell träning och skillsträning bra. Risken, som jag ser det är, att just lagtänk i de teoretiska, psykologiska och praktiska formerna sätts alltför mycket åt sidan. För att ta ett praktiskt exempel: Uppställningen vid en tekning saknar ofta planer hos många spelare som; vad gör jag om vi förlorar, respektive vinner en tekning? Det går att peka på att spelarna är medvetna om en plan men jag anser att "det var bättre förr" ha, ha! Spelarna på 1970-1990 talet tänkte mer taktiskt, speciellt i försvarsspelet än de gör nu. Jag märkte det konkret i början på 2000-talet när jag var sportchef och coach i Hammarby. Tränare som Tomas Storm, Krister Falk med flera var duktiga på att utveckla juniorer i olika individuella moment, men många av dem var helt omöjliga att använda i seniorsammanhang då de saknade taktiskt lagtänkande. Som exempelvis det jag nämnde ovan. Jag brukar lite vårdslöst påstå att lagen spelar mer och mer "juniorhockey" i SHL idag än tidigare. Mycket beroende på utbildningen, men också på, att allt fler yngre spelare används i SHL. Unga spelare saknar den konsekvens i uppträdandet som är nödvändig i 50-70 matcher under en säsong. Det gäller i viss mån också en del äldre spelare som vuxit upp i individuellt träningsfokus.

Thomas Magnusson:

I första hand borde det vara föreningen, laget och ytterst tränarna som bedriver den dagliga verksamheten som ansvarar för spelarnas individuella träning, både avseende teknik och taktik. Precis som målvakterna behöver en individuellt inriktad träning anser jag att det i största möjliga utsträckning borde vara en självklarhet även för utespelare och därför borde en tränare ha det uttalade ansvaret för den här viktiga delen av träningen.

På juniornivå är HG en stor möjlighet att fokusera på individen för de föreningar som har möjlighet att bedriva sån verksamhet. Och det är ju inte bara NIU utan det finns även andra former av hockeygymnasier och även hockeyhögstadier där den möjligheten borde finnas.

Sen är ju förutsättningarna och tillgången på tränare olika om man tittar i ett bredare perspektiv, så saknas kompetensen kan ju extern kompetens vara ett alternativ. Ansvaret att se till att spelarna får tillräckligt bra träning ligger dock på tränarna i laget.

Kompetens fordrar också utbildning och erfarenhet så det faller tillbaka på förbund att utbilda tillräckligt många tillräckligt kompetenta tränare för att individuellt inriktad träning och utveckling ska kunna bedrivas i föreningarna. Så det är ett gemensamt ansvar kan man säga.

 

Behövs det privata aktörer? Varför? Varför inte? Finns kompetensen i klubbarna?

John Lind:

I Sverige har vi en modell där idrott ska bedrivas i föreningsregi. RF får varje år ett statsbidrag på i storleksordningen två miljarder för att främja idrott i förening genom specialförbunden. En stor anledning till att så många kan idrotta i Sverige är just denna modell där LOK-stödet håller kostnaderna nere. Detta är något vi enligt mig ska vara väldigt rädda om. Om föräldrar och utövare tvingas bära fulla kostnader för idrott som bedrivs av privata aktörer så kommer vi exkludera en stor del av befolkningen. Jag kan inte tänka mig att någon vill ha den utvecklingen, annat än just de privata aktörerna, som bedriver sin verksamhet i aktiebolag där huvudsyftet per definition är vinstintresse.

Kompetensen finns i många klubbar, tyvärr långt ifrån alla. Jag ser dock många vägar till att utbilda och utveckla detta inom föreningslivet.

Stefan Ladhe:

Ja. Man kan ha olika glasögon på sig i den frågan men det jag fastnar på är att spelarna kan vara kvar i sina mindre klubbar. De lagen kan på så sätt göra att fler håller på med hockey längre än om någon går till den större klubben för att utvecklas och få bättre träning, vilket många gånger medför att fler sticker och kvar står spelare som inte kan fortsätta spela för att de är för få. Finns kvalificerad träning att få genom föreningen som hyr in kompetens eller att spelare söker sig till camper/mentorskap/clinics så kan detta undvikas.

Jag skulle vilja säga att generellt finns inte kompetensen i klubbarna – finns de privata aktörerna så finns också behovet/törsten/intresset av individuell träning vilket är viktigt.

Man ska också komma ihåg att ”privata aktörer” är en självsanerande bransch. Det är bara de som är tillräckligt bra som klarar av att bedriva verksamhet över tid.

Tommy Boustedt:

På lägre nivå kan det finnas ett behov, i elitklubbarna har man kompetensen. Problemet med privata aktörer är att de kostar extra pengar för föräldrarna, bara vissa har råd att betala. Men så ser samhället ut idag. Det bästa vore om kompetensen fanns i alla föreningar, men så är det inte. Alla privata aktörer är inte bra, långt ifrån.

Philip Nilsson Fornes:

Det finns mycket kompetens hos en del (!) privata aktörer och jag önskar någonstans att dessa skulle anslutas till föreningarna istället. Jag tycker att kunskapen skiljer sig rätt brett mellan föreningarna och att många skulle behöva ha fler tränare som kommer utifrån än att det är en förälder som tar på sig ansvaret. Tyvärr blir det också en kostnadsfråga.

Viktigt att förtydliga, privata aktörer ska inte gå in i föreningar och jobba som privata aktörer utan gå in och jobba för föreningen enligt mig. En markant skillnad.

Mikael Rundgren:

Jag tycker att de ska finnas och de behövs. Men inte alla. Några är direkt "farliga". Cirkusaktörer eller ”åka på armbågen-spelare” behöver vi inte. Kompetensen finns tyvärr inte i alla klubbar, men elitklubbarna bör absolut ha kompetensen. Om en spelare vill spetsa och utveckla en specifik del förstår jag att man tar hjälp av andra eller privata aktörer.

Magnus Hävelid:

Jag tycker att de behövs för att nyttja den kompetens som framför allt kanske ideella ledare inte besitter i specifika moment.

Leif Boork:

De behövs självklart. I en allt mer komplicerat samhälle som unga, människor i 17-35 års ålder, växer upp i. Tävlingsintensiteten ökar, prestationskrav skapas med allt kortare ledtider. Individualismen inom tävlingsidrotten innebär också i många fall en osund konkurrens. Pengarna, lönerna och ekonomin spelar in. Risken med för många aktörer, vilket jag menar det finns en risk för, är att vissa av dessa aktörer hävdar betydelsen av just deras område. Områdena är ju specialiserade, ofta djupa men inte så breda, och min erfarenhet av idrott som form och företeelse, speciellt lagidrott, är att det som gäller där, liksom i livet i övrigt, är det breda perspektivet. I stil med "å ena men också å andra sidan". Vårt samhälle skapar allt fler fundamentalister, som bara blir trogna sitt eget område. Kompetensen finns inte för alla områden i klubbarna men de som anlitas inom nya områden bör väljas med mycket stor omsorg.

Thomas Magnusson:

Här tycker jag att man måste skilja på utespelare och målvakter, och jag kan svara för målvakter där det har varit en vision från början och en ambition att det ska finnas tillräckligt många och tillräckligt kompetenta tränare i föreningarna, så att privata aktörer egentligen inte ska behövas. Men vi är långt ifrån där än, så de privata målvaktstränarna som är tillräckligt bra fyller fortfarande en viktig roll. De behövs i första hand för att målvakter som inte har tillgång till målvaktstränare i sin förening ska kunna få individuell träning i tillräcklig utsträckning, både när det gäller kvalitet och kvantitet.

På de 15 år som utbildningsstegen för målvaktstränare funnits har vi uppenbarligen inte nått ända fram ännu. Det kommer även fortsättningsvis finnas behov av privata aktörer som kan erbjuda sina tjänster i klubbar och till enskilda målvakter som ett komplement till den träning som bedrivs i föreningsregi. Jag tror även att det är bra att den möjligheten finns för de målvakter som vill ha, eller anser sig behöva, mer kompetent hjälp än den träning de har tillgång till i klubben.

När det gäller utespelarna är det svårare för mig att bedöma i vilken utsträckning föreningar i allmänhet har egna tränare som uppnår en tillräckligt bra kvalitet. Jag är dock övertygad om att det, i många fall, fortfarande finns ett stort behov av exempelvis skillstränare som kan utgöra ett komplement till den ordinarie träningen. Något som för övrigt även kan gälla tjänster från privata aktörer inom andra områden som exempelvis fysträning eller mental träning. Efterfrågan finns således så klart där på utespelarsidan också, men sen hur långt man har kommit med att utbilda tränare i olika spetskunskaper är jättesvårt för mig att avgöra.

 

Jag riktar ett stort tack till Gurra som vill publicera sitt intressanta arbete i min blogg!

Vi hörs!