Jag har ju skrivit förut om att ha det tufft, och att säsongen inte blir som man vill. Att hockeyn inte går som man vill och kanske är man inte alls överens med tränaren. Jag har ju intervjuat Christopher Henriksson och Tim Sandberg. IDag är det Robin Gustavssons tur. Robin har själv skrivit ett långt och läsvärt inlägg i sin blogg om hur det var. Det hittar ni här. Sen har jag gjort en intervju med honom som ni kan läsa här nedan.
Hur funkar hockeylivet nu? Var spelar du och hur går det?
Det fungerade mycket bättre efter jul då jag flyttade och fick massor av speltid, det kändes som att ett helt berg släpptes i från axlarna. Jag är nöjd med slutet av säsongen och har fått en otrolig nytäning i både livet och hockeyn!
Har du bra sammarbete med tränaren i det lag du spelar nu?
Jag spelade säsongen som var i Sunne och där fungerade det mycket bra med tränaren, han var lätt att diskutera med och han frågade ofta hur jag ville att försvaret skulle agera och sådär.
Så vi hade väldigt bra kontakt och kunde prata om andra saker än bara hockey.
Funkar det bra med lagkamraterna?
Ja när jag var i Bofors var jag väl lite av det svarta fåret och jag var ofta för mig själv och körde mitt eget race och ville egentligen inte vara en del av gruppen. Men i Sunne var det en otrolig sammanhållning och det var väldigt roliga killar och vi har haft otroligt roligt i med och motgång.
Var det "bara" du som hade såna personliga problem med din förra tränare? Eller var det fler han var på?
Jag var väl kanske den som tog det hårdast, men det var flera spelare som var utsatta för hans dryga attityd.
Var han alltid gapig och skrikig mot er i laget?
För det mesta var det skrikigt och det var väldigt hårda ord ibland mot spelare. Ibland fanns det anledningar och ibland var det liksom ingen som förstod varför han var på så dåligt humör.
Tog ni någonsin upp det med föreningen?
Jag och farsan var och pratade med Sportchefen i klubben och försökte få någon förbättring, men det fortsatte i samma spår och det blev värre och värre.
Hur nära var du att sluta med hockey?
Ja man kan säga att båda J-18 säsongerna har varit väldigt tuffa på många sätt. Jag har inte haft så mycket speltid trots att jag tyckt att jag inte varit sämre utan det var liksom så att han inte tyckte om mig och jag blev petad på grund av det. Och jag har haft tankarna flera gånger och bestämt mig för att sluta, men då har jag lyckats se framåt och tänka "en chans till" och nu har tänker jag inte i några såna banor längre.
Vad var det som fick dig att fortsätta?
Jag skulle nog säga att det var klubbytet, det betydde väldigt mycket för mig. Annars kanske jag inte hade spelat Hockey idag, det tror jag iallafall inte. Jag trivdes och jag tyckte att det var kul att träna, jag kunde gå till ishallen med ett leende på läpparna och träna på bra och göra mitt bästa.
Vad har du för tips till andra som hamnar i din sits där man inte bara inte får spela utan blir dåligt behandlad ockå?
Mitt tips är väl att man ska kämpa på och inte låta någon hindra en ifrån att försöka uppnå den.
Blir man dåligt behandlad utav en tränare kan man skaffa sig mod att prata med honom, eller kanske med någon annan vuxen som är inom laget, någon som du känner lyssnar på dig och bryr sig och vill hjälpa dig.
Hur ska en bra tränare vara?
En bra tränare tycker jag ska vara lätt att prata med, kunna diskutera och kunna hjälpa en och kunna ge dig tips. Han ska vara hård men ändå rättvist, han ska kunna pusha en så att man tränar bra. Och om han är nöjd med någonting ska han säga det så att man känner att han tror på dig. Och om man inte får spela, då tycker jag att tränaren ska prata med den målvakten och ge en förklaring och vad han kan göra för att få spela mer.
Jag blir upprörd då jag läser om den här sortens tränare! Vilka idioter det finns! Jag undrar hur en sån lirare fungerar, vad tror han att han ska få ut av sitt ledarskap? Är det så han vill att en tränare ska behandla hans egna barn? Jag tror ju inte på skrika ledarskapet. Jag tror du som tränare får ut mer av dina spelare om du har deras respekt, inte för att du skriker på dom och förolämpar dom!
Att en vuxen människa beter sig så mot barn är ju helt otroligt! En liten osäker människa är min gissning. Visst att man kan bli arg och skrika åt LAGET men inte till en enskild spelare och speciellt inte inför hela laget. På Elitserienivå, ja kanske då? Men i ett juniorlag. Nej jag tycker inte det! Eller visst är det konstruktiv kritik så kanske, men inte kalla dom diverse saker ochg svära och förolämpa. Inte okey i min bok.
Är glad att det löste sig på bästa sätt för Robin och att han fick tillbaka suget och glädjen i hockeyn!
Tackar Robin som delat med sig och svarat på mina frågor.
Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar