Individuell träning inom Svenska Ishockeyförbundet, gästinlägg av Gustav Griborn

 

Individuell träning inom Svenska Ishockeyförbundet 

Gästinlägg av Gustav Griborn. Gustav har som en del i kursen Ishockey - kultur och samhälle, vid Linnéuniversitetet, intervjuat nio hockeymänniskor. Frågeställningen gäller isträningen med fokus på individen och skillnader från millenieskiftet fram till idag. Hur stor skillnad är det idag med privata aktörer och hur ser det ut i klubbarna samt förbundets verksamhet? Dessa frågor och svar kommer publiceras i tre inlägg på bloggen. Här följer del 2!

 

Individuell träning inom förbundets verksamhet. I vilket sammanhang började SIF lägga mer fokus på individuell spelarutveckling och när? Vad var bakgrunden till detta? Hur ser det ut idag?

 

Tommy Boustedt, tidigare generalenreterare och utvecklingschef SIF:

I samband med Juniortetemautredningen 2002 lyftes vikten av individuell utvecklingsplan fram. Det pekades på många brister hos svenska ungdoms- och juniorspelare. Närkampsspel, målskytte, målvaktsspel, fysik, vinnarinstinkt, tempo, med mera. Det ser klart bättre ut idag. NHL-draften och JVM-resultaten är ett kvitto på det. Målskyttet är dock fortfarande ett utvecklingsområde som svensk hockey behöver jobba med.

Thomas Magnusson, Målvaktsansvarig SIF, medgrundare Sweden Hockey Institute:

Det givna svaret är Juniortemautredningen 2002 och de förändringar som den ledde till. Att hockeysverige samlades och konstaterade vilka brister som fanns, som bl.a. resulterat i uteblivna framgångar med juniorlandslagen. Brister som i många fall föll tillbaka på för dåligt utbildade spelare och i slutändan brister i tränarutbildningen.

Konsekvensen av utredningen blev att resurser skapades för att på alla sätt höja nivån på utbildning för såväl spelare som de tränare som skulle utveckla dem. Utbildningsmaterial, läger och inte minst personella resurser både i förbundets dagliga verksamhet och i samband med landslag och den verksamhet med camper som nu utvecklades rejält. En Utvecklings- och Landslagsavdelning med ansvar för både spelar- och tränarutbildning tog form under Tommy Boustedts ledning där bl.a. tränare, utbildare och de nya Hockeykonsulenter anställdes.

Idéer om individuell träning och spelarutveckling fick nu, som jag ser det, ordentligt fäste i såväl tränar- som spelarutbildningen som SIF bedrev. I tränarutbildning genom nya utbildningsmaterial med stark betoning på individuell teknik, en ny utbildningsstege samt helt nya utbildningar, bl.a. i form av Conventions, Vägen till Elit och Målvaktslyftet. I spelarutbildning genom tillkomsten av en komplett Talangutvecklingsplan med ett brett campprogram där Russinläger (som först benämndes Topp 100) utgjorde den yttersta spetsen. Individuell utveckling var en ledstjärna i den nya utvecklingsplanen.

Hur ser det ut idag? En bra fråga, men jag tycker det skedde väldigt stor utveckling åren närmast efter Juniortemautredningen, sedan har nya detaljer successivt tillkommit och metoder förfinats, som exempelvis när det gäller användandet av tekniska hjälpmedel vid feedback. På det negativa kontot vill jag nämna att delar i spelarutbildning ibland har fått stryka på foten när nedskärningar krävts av ekonomiska skäl.

 

Gällande Russinläger och andra camper inom förbundets verksamhet och talangutveckling. Hur stort är fokuset på individen vid dessa?

 

Ulf Lundberg, Förbundskapten Damkronorna:

Mycket stort, men det handlar hela tiden om att applicera den individuella utvecklingen in i det kollektiva spelet.

Magnus Hävelid, Elitutvecklare herr SIF, Huvudcoach Team 17:

Jag var med och startade upp det som hette Topp 100 som projekt och då fick man inte ens prata lag, utan allt fokus skulle vara individuellt. Det var tjejer med i gruppen, och för att få pengar till projektet skulle det individuella fokuset hållas och uttrycket “russinen i kakan” togs när SOK kom in. Vi sa då att det inte kommer vara någon tillstymmelse till lagträningar. Det var grunden för allting och jag tycker ändå att det legat som en röd tråd. 

Sen över tid kliver man utanför den och så blir det lite för mycket lag, och så kommer man tillbaka till varför man startade det här, och så blir det för mycket lag igen under en tid. Men tittar jag på de sista kanske fyra åren tycker jag att grundkonceptet och den röda tråden finns kvar. Idag har vi två Russinläger och två åldersgrupper. Förr var det fyra läger där det filmades och skickades hem till varenda spelare. Nu är det första lägret mer individuellt fokus, där videocoaher är med på isen och coacherna jobbar med spelarna på ett tydligt individuellt sätt där de är delaktiga i sin utveckling. 

Sen kommer det individuella taktiska ofta fram mer på matchen, så det spelas matcher och på läger nummer två är det mer det taktiska som är i fokus, men fortfarande med feedback och individuell uppföljning med spelarna. Men som sagt tycker jag att den röda tråden med det individuella fokuset finns kvar och spelarna är delaktiga i utvecklingen.

Thomas Magnusson:

Fokus ligger nästan uteslutande på individuell utveckling på camperna, precis som det bör vara.

 

Hur ser du på hockeygymnasiernas roll i den individuella utvecklingen av spelare idag?

 

John Lind, Utbildningsansvarig SIF:

Min bild är att hockeygymnasiernas roll är central för den individuella utvecklingen i given ålderskategori. Dels genom att det går styra innehållet, så det blir just individuellt fokus, genom tydliga kurs- och ämnesplaner, samt att de flesta föreningar har väldigt kompetenta tränare kopplade till NIU-verksamheten. Glädjande är också att allt fler bra utvecklingsmiljöer etablerar sig inom ramen för LIP- och LIU-verksamheten.

Stefan Ladhe, Målvakstränare Tre Kronor, medgrundare till Sweden Hockey Institute:

Jätteviktig roll och det som ska vara hockeygymnasiernas främsta uppgift i träningen.

Tommy Boustedt:

Hockeygymnasierna ska i stort sett vara inriktade på individuell utveckling. Det kravet ställer också Svenska Ishockeyförbundet och för att bli auktoriserade måste NIU följa dessa riktlinjer. HG är den platsen där den mesta individträningen utförs i Sverige.

Philip Nilsson Fornes, Föreningsadministratör Djurgården Hockey ungdom:

Mängden ökar betydligt på ett hockeygymnasium och jag tror inte det passar allas utveckling, men jag tycker det är viktigt att den möjligheten finns. Jag gillar inte hetsen som uppstår kring val av hockeygymnasium och inte heller vikten av att komma in på ett NIU. Där behöver vi föreningar ta ett större ansvar kring processen och hjälpa våra spelare i deras val. 

Mikael Rundgren, Teamledare för SIF Hockeykonsulenter och ansvarig för NIU/Elitgymnasierna. Assisterande förbundskapten Team 18:

Detta är den enskilt viktigaste företeelse vi har när det gäller utvecklingen av våra talanger inom svensk ishockey.

Ulf Lundberg, Förbundskapten Damkronorna:

Hockeygymnasierna har en väldigt viktig roll, för de som vill satsa både på hockeyn och skolan. Det har varit, och är, en oerhört viktig faktor i vår framgångsrika spelarutvecklingsverksamhet på pojk-/herrsidan och kommer definitivt att vara det på flick- och damsidan.

Magnus Hävelid:

Det är ett skolämne på hockeygymnasierna, det är en tydlighet när det gäller den individuella träningen. Men det ska också sättas i sitt sammanhang eftersom det är en lagidrott, men den individuella tekniken har blivit betydligt bättre och det är fokus på det. Den individuella taktiken sen, då kanske det handlar om att vi måste vara flera som jobbar med det och inte endast tänka att jag bara skjuter och jobbar med skottteknik och sådana bitar. Så den individuella tekniken blir mer komplex och kanske spela mer smålagsspel, positionsspel, hur gör jag och löser de här i förhållande till samarbetsdelar.

 Hockeygymnasierna är viktiga, även om jag nu är part i målet så det skriker om det, men det är fokus på individen; målvakter, backar och forwards, en tydlig uppdelning. Det krävs av spelarna med sina individuella utbildningsplaner att man ska kunna klara av att leda sig själv och sin egen träning. Vad är det jag behöver bli bra på? Vad ska jag träna på både i gymmet och på isen? Så det är ju en tydlig individuell röd tråd i allting. Sen kommer lagträningen så det blir en tydlig skillnad mellan NIU och lagträningen tycker jag. Det är 27 orter idag med NIU och förut var det fem orter och två riksgymnasier, idag är vi 27 orter med cirka 800-850 elever och även sex tjejgymnasier. 

Väldigt många fler ges nu chansen och skolan ger oss alltså möjligheten att träna tre gånger extra i veckan plus fysen. Just mängden och att få möjlighet att träna extra på någonting ger en individuell touch på det. Plus alla instruktörer som man kunnat anställa, målvaktstränare och extra istränare. Man får tacka skolan för det bidraget.

Leif Boork, tidigare bland annat tränare i Elitserien, förbundskapten för Tre Kronor och Damkronorna:

Jag är egentligen för dåligt insatt i deras upplägg och vilket fokus de har. Men min bild är att de riktar sig mot individuell utveckling i de flesta avseenden. Kanske är det något av ett för smalt fokus då stora delar av utvecklingen mot elit hos dem går i individualismens tecken. Generellt sett är det en bra idé som ligger i linje, om än svårligen kan jämföras helt, med collegeupplägget i Nordamerika.

Thomas Magnusson:

I hockeygymnasierna ser jag den enskilt största möjligheten för individuell spelarutveckling alla kategorier. Här finns tiden och utrymmet att fokusera helt på individen och alla delar hen behöver för att nå sin fulla potential. Med ”rätt” tränarkompetens och bra tränartäthet är HG en hörnsten som kan ha den största effekten i individuell spelarutveckling.

Jämfört med problematiken med kostnader för privata tjänster är ju hockeygymnasierna möjligt att söka till för alla oavsett ekonomiska möjligheter, men här ser jag ändå ett annat potentiellt problem. Antalet platser är begränsat och här sker en uttagning. Är det alltid ”rätt” individer som får den här möjligheten?

För mycket machokultur inom hockeyn?

Kanske ett känsligt ämne, samt lite svårt sätta ord på. Men jag tycker verkligen det är dags att försöka rensa ut den osunda machokultiren ur hockeyn och framförallt ur ungdomshockeyn.

Både på och utanför isen.

En sak jag undrar över, är varför är hockey den enda sporten där man efter i stort sett varje avblåsning ska ge sig på motståndare. Dela ut en crosschecking, en handske i ansiktet en knuff eller liknande. Vid i stort sett varje avblåsning. Många säger att det beror på att det är en fysisk sport, det är mycket känslor. Så handboll, amerikansk fotboll och kampsport är inte det? Där ser man aldrig eller extremt sällan dessa små tuppfäktningar. 

Varför i hockeyn? Varför är det så vanligt och så okej?

Jag får en känsla av att du åker ut för mindre förseelser under spelet, än då det är avblåst. Vilket ju är underligt?

En annan sak, är att det största hjältemodet inom hockey är att spela matcher skadad. På elitnivå, där spelarna tjänar massor med pengar. Visst jag kan förstå det. Viljan att vinna och vara med att bidra. Jag kan förstå. Det jag har svårare att förstå är tex medias förskönande och upphöjande av det. Första artikeln efter slutsignlaen på en final, vem spelade mest skadad! Att försköna det, samtidigt som ungdomsspelare får höra av ledare och experter att "ligg inte kvar på isen" "känn inte efter" "sluta grina". Jag tycker inte det är sunt, eller bra att få barn att lära sig att du ska spela även om du har ont.

Självklart ska man inte känna efter, försöka hitta någonstans där det gör ont. För hockey kommer ju göra ont, så enkelt är det. Men det måste vara okej att ha ont, att bli ledsen.

Jag tror ju, att den här kulturen att inte känna efter, aldrig ha ont, inte bli ledsen följer med utanför isen. Där det skapar en hårdare miljö. Där man är tuffare och taskigare mot varandra. Det blir en hård jargong. Vilket jag hör rätt ofta i korridårerna i ishallar. Barn som kallar varandra en det ena en det andra, men det är många ord som ska belysa att man är svag, klen och dålig.

Här tycker jag det är oerhört viktigt att föreningar har uppförandepolicys och att alla ledare gör vad dom kan för att se till att ungarna snackar på ett lämpligt sätt. Det är för ofta jag hör, bög, fitta, eller liknande uttryck. Sånt måste BORT från hockeyn! 

Det är också lustigt hur så oerhört många inom hockeyn säger att det måste vara känslor, matcher blir bättre om det är känslor. Men, egentligen är det ju inte känslor man verkar vilja ha, utan en känsla. Ilska. Man ska vara arg, det ska vara tjafs, tacklingar, efterslängar och hårt spel. Det är bra. Men inte för glad då du gör mål, inte ledsen om du förlorar, inte ont om det gör ont.

Ja jag inser att jag tar i, men det är ju för effekten. Det måste ju vara känslor. Eller nej det måste ju vara ilska! ;) Men jag tycker det här är ett problem, nej kanske inte jättestort, men jag tycker inte det ska ingå alls i ungdomshockey.

Jag antar att det jag försöker säga, ledare och spelare inom ungdomshockeyn ska inte försöka ta efter allt i proffshockeyn.

Jag inser ju också att jag själv är en känslomänniska, en ganska mjuk sådan. Så kanske är jag lite för mjuk i kanterna i detta inlägg...? :)

Vi hörs!

Behövs det privata aktörer inom svensk ishockey? Gästinlägg av Gustav Griborn

 

Gästinlägg av Gustav Griborn. Gustav har som en del i kursen Ishockey - kultur och samhälle, vid Linnéuniversitetet, intervjuat nio hockeymänniskor. Frågeställningen gäller isträningen med fokus på individen och skillnader från millenieskiftet fram till idag. Hur stor skillnad är det idag med privata aktörer och hur ser det ut i klubbarna samt förbundets verksamhet? Dessa frågor och svar kommer publiceras i tre inlägg på bloggen. Välkommen till del 1! 

 

Vilka effekter anser du att privata aktörer har/har haft på ishockeyn? Både gällande spelarutveckling och kostnadsbilden?

John Lind, Utbildningsansvarig SIF:

Den svenska idrottsrörelsen vilar på ett grundfundament av ideella föreningar där alla är välkomna oavsett etnicitet, kön eller klass. Som viktig samhällsaktör är detta något vi i dagens samhälle ska vara extra stolta över. Ovanstående är också anledningen till varför stat, kommun och även i vissa fall privata aktörer satsar så pass stora pengar i vår verksamhet. Med dessa anslag kommer också ett ansvar. Ett ansvar att värna om dessa grundläggande rättigheter för våra utövare.

Det finns redan idag en fragmentering inom svensk ishockey på grund av de kommersiella krafter som nu verkar. Krafter som i rådande medieklimat växer och frodas tack vare alternativa fakta, felaktigheter och rena lögner om vad som ”krävs” för att bli hockeyspelare.

Att få fram spelare som lyckas är visserligen viktigt för oss, men långt ifrån allt. Det finns heller inga motsatsförhållanden mellan att fylla vår roll som samhällsaktör och att ta fram elitspelare. Tvärtom. Detta kan bevisligen ske i symbios utifrån redan givna förutsättningar.
 
Vi verkar inom en lagidrott men är på väg att låta allt vad det innebär gå förlorat där barn, föräldrar och ledare uteslutande styrs av sina egenintressen och vad man, felaktigt, tror leder till personlig framgång.

Allt detta är visserligen en avspegling av den trend vi ser i världen i stort men jag tycker åtminstone att vi ska göra vad vi kan för att motverka det. Göra vad vi kan för att det inte ska vara en klassfråga huruvida man kan spela ishockey eller inte.

Sammanfattningsvis: Det finns inga kausala samband som visar att privat extraträning genererar framgång eller ökad spelarutveckling. Det är också befängt att tro att några timmar extraträning med en privat aktör ska ge några revolutionerande utfall. Jag kan emellertid, subjektivt, se att vissa klubbar nu gör ett bättre arbete för att möta den externa konkurrensen.

Stefan Ladhe, Målvakstränare Tre Kronor, medgrundare till Sweden Hockey Institute:

Jag tycker många av de privata aktörerna har ökat kunskapsnivån inom individuell träning. Svenska Ishockeyförbundet tillsatte Hockeykonsulenter på liknande sätt som en del jobbade på den tiden det var nytt. Dels för att sprida kunskap snabbare och att ge alla chansen till individuell träning i sina klubbar. Vid första anblick är det negativt för kostnadsbilden men det finns sätt att lösa det på i många fall. Ett exempel är riktade sponsorpengar till utbildning, att ta kunniga tränare till föreningen eller lagen vilket ger kunskaper till dem egna tränarna också och som så småningom kan bedriva en bättre verksamhet inom organisationen.

Tommy Boustedt, tidigare generalsekreterare och utvecklingschef SIF:

Positiv, i den bemärkelsen att fokus på individuell träning ökat. På målvaktssidan har de haft störst positiv påverkan. Givetvis har dock denna företeelse drivit på kostnaderna.

Philip Nilsson Fornes, Föreningsadministratör Djurgården Hockey ungdom:

Som föreningsmänniska ser jag hur de externa och privata aktörerna som inte lyder under våra ishockeyförbunds riktlinjer skapar en hets hos många unga spelare. I dagens samhälle, när det går att marknadsföra sig på helt andra sätt än tidigare, skapas ett behov av att vara med på mer privata träningar och att det behövs för att driva din utveckling framåt. Men man får inte glömma att företagen eller privatpersonerna som driver detta även gör det för att de ska vara vinstdrivande, och därav kan kostnaderna vara väldigt höga.

Mikael Rundgren, Teamledare för SIF Hockeykonsulenter och ansvarig för NIU/Elitgymnasierna. Assisterande förbundskapten Team 18:

Det finns de som bidrar när det gäller spelarutvecklingen såklart och det är bra. Dock begränsar kostnaderna vilka som kan vara delaktiga i detta. Jag ser ett problem i de som bara nischar sig med en sak utan koppling till att det skall vara funktionellt för spelet ishockey. Ett annat problem är när spelare missar sina lagträningar för att åka till privata aktörer istället.

Ulf Lundberg, Förbundskapten Damkronorna:

Som i så många andra frågor så är det inte svart eller vitt. Seriösa privata aktörer som verkligen vill bidra med pusselbitar i spelarutbildningen som kanske inte hinns med, eller som det inte finns kompetens till i många föreningsverksamheter, gör en insats. Privata aktörer som bara har som syfte att tjäna pengar och lura föräldrar utan insikt är ett gissel.

Magnus Hävelid, Elitutvecklare herr SIF, Huvudcoach Team 17:

Om man tänker på spelarutveckling skulle jag nog vilja säga att det har haft positiva effekter. På något sätt när man startar ett eget företag och hoppar in det här så tror jag att ska de vara bra över tid så måste de ha kompetens och det upplever jag att de har, och de hjälper oss i spelarutvecklingen. Då kanske jag tänker framförallt när det gäller ungdomssidan, och till viss del juniorsidan. När det gäller seniorsidan och elit/SHL så lägger man kanske upp det på ett annat sätt, men det har säkert haft bra effekt på dem också. Om man tänker på ungdomssidan så upplever jag att det är många duktiga privata aktörer som har kommit in och hjälper klubbtränare och föreningar och jag ser det som en positiv del i spelarutvecklingen över 20 år.

Jobbar jag som privat aktör då vill jag ha betalt och då kommer kostnadsbilden in. En vanlig förening vill nog ta ut så lite pengar som möjligt av sina spelare eller föräldrar och det är ofta uppe till diskussion, Hur mycket ska U14 betala? U15? Och det är klart att kommer det in någon utifrån så kommer de att behöva ta lite mer betalt. Sedan om det är lagkassor som ska betala det eller hur löser man det? Det blir en intressant frågeställning. Jag tror att det har drivit upp kostnaderna,  men det är också någon som säger ja eller nej till den kostnaden. Men för mig tycker jag att privata aktörer har tillfört mycket till spelarutvecklingen, kompetensen har höjts. 

Thomas Magnusson, Målvaktsansvarig SIF, medgrundare Sweden Hockey Institute:

Runt millennieskiftet började privata aktörer som uttryckligen ägnade sig åt individuell träning dyka upp på hockeyscenen i större omfattning. Något som utan tvekan haft betydande inverkan på det ökade fokus på spelarutveckling vi kunnat se från den tiden och framåt.

Vi såg ökad kunskap om hur individuell teknik och taktik kunde läras in effektivare, hur instruktion och feedback kunde förbättras samtidigt som de innebar att nya skills, strategier och taktiska lösningar tillfördes spelet. Sammantaget bidrog det till att hockeyn tog nya steg på individplanet och därmed också på lagnivå, men det skedde inte över en natt.

Min uppfattning är att dessa tidiga verksamheter fungerade som en sorts katalysator genom att sätta fokus på individuell träning och spelarutveckling. Det gjorde att förståelsen för betydelsen av individuella färdigheter ökade i hockeysverige i allmänhet och inom SIF i synnerhet, som ganska snart kom att göra ett ordentligt omtag i och med anställningen av en utvecklingschef och inrättandet av en Utvecklingsavdelning som snabbt utökades bl.a. med ansvariga för spelar- och ledarutveckling samt inte mindre än 11 Hockeykonsulenter.

Först ut att ta steget att starta privata initiativ var kanske målvaktssidan där tillgången på tränare med specialkunskaper fortfarande var i det närmaste obefintlig vid den här tidpunkten och effekterna av träning inriktad på individen var uppenbara. Samtidigt var det enkelt och naturligt att jobba mot individ, eftersom det handlade om ett fåtal individer i ett hockeylag.

Målvakter som tidigare generellt fått väldigt lite instruktion och feedback överhuvudtaget, kunde nu få tillgång till kompetens som tidigare bara varit tillgänglig för ett fåtal på högsta elitnivå. På samma sätt kunde utespelare få betydligt mer individuellt inriktad instruktion och feedback jämfört med vad de haft tillgång till tidigare när privata aktörer erbjöd tjänster riktade till dem.

När analysen skulle göras i samband med Juniortemautredningen 2002 av vad som var orsaken till att Sverige inte kunde hävda sig i internationell konkurrens på juniorsidan, var det inte helt oväntat att man fann en del av svaren i verksamheter som fanns vid sidan av den traditionella klubbverksamheten. Mer om SIF:s roll och utveckling kommer i senare inlägg.

En ökad förståelse för effekten av träning mer inriktad på individuell utveckling började så småningom skönjas mer allmänt i hockeysverige, men det var fortfarande långt kvar till att den inriktningen blev tillgänglig för spelare på ett bredare plan på föreningsnivå. Inledningsvis blev kompetens istället tillgänglig för fler spelare främst genom privata aktörer som specialiserat sig på individuell träning. Både genom att enskilda spelare sökte sig till aktiviteter utanför föreningsverksamheten och att klubbar och enskilda lag anlitade externa tränare för att tillföra kunskap man ansåg sig sakna.

Träning som fick en direkt påverkan på de spelare som fick del av denna, men också en indirekt effekt genom att synen på individuell spelarutveckling ändrades och nivån på träningen började höjas generellt även i traditionella föreningssammanhang. Bl.a. genom mer fokus på detaljer, utveckling framförallt av tekniska färdigheter och mer individuell feedback än vad som tidigare varit vanligt.

Med utbredningen av privata aktörer blev, som sagt, kompetens tillgänglig för fler, men inte för alla, utan för de som var beredda att betala. Antingen på individuell basis genom exempelvis camper eller om föreningen omfördelade resurser till extern kompetens. Därmed påverkades givetvis kostnadsbilden för de aktiva jämfört med innan, då det mesta i form av träning och utveckling ingått i det man som spelare fått för sin ”deltagaravgift” till klubben. Även eventuella nya kostnader för extern spetskompetens för klubbarna landade sannolikt i slutänden i hög utsträckning på de aktiva, eller deras föräldrar.

Nya privata aktörer som tillför viktig kompetens inom spelarutveckling har sedan fortsatt att poppa upp och tycks göra så i allt större utsträckning. Det tyder på att det finns ett behov i form av ett komplement till verksamheten som föreningarna står för med egna tränare. Åtminstone tills motsvarande kompetens finns tillgänglig i föreningar i betydligt större omfattning än idag.

Sammanfattningsvis anser jag att privata aktörer haft stor positiv inverkan på spelarutveckling, men tyvärr också på den ökande kostnadsbilden. Dels har ny kompetens tillförts och gjorts tillgänglig för fler och dels har ett viktigt behov och en viktig utvecklingsmöjlighet påvisats när fokus kunnat läggas mer på individuell utveckling. Att många spelare sökt sig till de här privata aktörerna har naturligtvis bidragit till ökade kostnader inom hockeyn, eftersom privata aktörer hade helt andra taxor än föreningslivet, där man delvis använde sig av ideella krafter. Föräldrar var beredda att betala för att deras barn och ungdomar skulle få tillgång till kompetens som saknades i klubbarna och klubbar var beredda att betala för kompetens som de inte hade själva. Sen är det inte ovanligt att klubbar lägger till aktiviteter, som de arrangerar själva, som de tar ut extra avgifter för. Något som ytterligare ökar kostnaderna för de aktiva.

Målvaktstränare har haft en stor del i målvakternas kliv i utvecklingen och fungerat som individuella tränare. Anser du att detta haft någon påverkan på utespelarnas utveckling och fokus på individuell träning och utveckling?

John Lind:

Jag tycker att målvaktstränarna drivit utvecklingen i en mycket positivt riktning. Primärt inom två områden.
1. Deras ledarskap har i större omfattning haft inter- och intrapersonella relationer som grundfundament.
2. Innovationstanken har varit central i utformningen av träningsmetodiken, där också mätbara parametrar legat till grund för evolutionen.

Tränarna som jobbar med utespelarna har mer och mer närmat sig både tanke och arbetssätt från målvaktstränarsidan.

Stefan Ladhe:

Ja, absolut. Kloka tränare och klubbledare har sett att målvakterna utvecklas genom egen tid och fokus på sitt spel och egen tränare och tagit tanken vidare till backar och forwards.

Tommy Boustedt:

Ja, det anser jag. Det var där det startade. Om alla lovande utespelare hade samma individuella stöttning som lovande målvakter skulle mycket vara vunnet.

Philip Nilsson Fornes:

Målvakterna har varit tidiga med detta och någonstans tror jag att den utvecklingen behövdes för att kunna ta nästa steg. Det svåra som vi ser idag är dock hur våra målvaktstränare jobbar med våra unga spelare och säger vissa saker, och sedan åker de iväg till en privat aktör och får annan information som gör att de kan bli tudelade i hur de ska agera.

Jag tror absolut att detta har skapat ett intresse även för utespelarna att hitta vägar att utveckla sin individuella teknik men det gäller att vi styr och använder den kraften på rätt sätt. Jag tror hetsen som kommer framförallt från föräldrarna men även sociala medier kan ha en viss negativ påverkan kring detta.

Mikael Rundgren:

Absolut! Målvaktssidan har gått i täten. Det finns ännu mer att lära av dem.

Ulf Lundberg:

Ja definitivt. Dels när det kommer till försvarsspelsdetaljer, men också 180-graders perspektiv i målskytte. Många målvaktstränare har varit och är föredömliga i one-to-one-coaching.

Magnus Hävelid:

Ja, jag tror det. Om jag ser tillbaka på historien där 20 år tillbaka och tänker kring Thomas Magnusson och resterande målvaktstränarna så anser jag att de har hjälpt till. Det har blivit ett tydligt fokus och jag tänkte också med Thomas, Stefan Ladhe och Mats Emanuelsson startade upp sin verksamhet, det tycker jag har hjälpt till med hur man kan jobba med feedback, video osv. Det jag även tycker är roligt på slutet är att vi som tränargrupp har samarbetat bättre mellan olika kompetenser, backcoach, forwardscoach, målvaktstränare. Vad är svårt för en målvakt? Vad är svårt för en försvarare? Då kan man exempelvis använda målvaktstränaren för att få hjälp med målskytte. Nu har vi en fin dynamik även till spelarna som kan se de olika ledarna som en resurs på specifika delar i spelet.

Leif Boork, tidigare bland annat tränare i Elitserien, förbundskapten för Tre Kronor och Damkronorna:

Målvakterna som grupp har den mest konsekventa utbildningen av alla aktörer inom ishockeyn. Målvakterna är också de som mest har tagit till sig av den lära som deras tränare försett dem med. Och det har påverkat olika led bland målvakterna på ett positivt sätt. Med det sagt så är målvaktsjobbet mer specialiserat än de övriga positionerna i ett lag. Om jag jämför svenska målvakters spel i början av 2000-talet och slutet av 1990-talet med dagens, så har utvecklingen varit dramatiskt positiv. Thomas Magnusson har i högsta grad bidragit till den utvecklingen. Både till målvakterna, de vanliga coacherna och till målvaktscoacherna. Det syns ju också vilket förtroende svenska målvakter har internationellt. Det är också tydligt att de målvakter som äntrat de högsta ligorna är mycket bra fysiskt tränade. För sin uppgift. Alltså för sitt specifika rörelsemönster. Spelet med klubban har varit en stor svensk brist, och är det delvis fortfarande kan jag tycka, men har också blivit bättre de senaste åren. Fortfarande saknas en del i samspelet med försvararna, som i handboll ex, "tar du den hörnan/sidan så tar jag den andra" och i samarbetet när det kommer till 2 mot 1-situationer och inbrytningar, där många försvarare låter målvakterna göra svåra förflyttningar i sidled. En del är bra, andra rent ut mycket dåliga.

Thomas Magnusson:

Ja, definitivt. Målvaktstränares arbete med individuell träning och de resultat det lett till har absolut banat väg för ett större fokus på detsamma även när det gäller utespelare. Goda exempel från målvaktssidan har på så sätt spillt över på utespelarna och hjälpt till att motivera satsningar på att göra olika former av individuell utveckling tillgänglig.

De uppenbara positiva effekterna av att jobba med färre individer, med mer individuell feedback och med mer individuellt inriktad utbildning, har helt säkert bidragit till ökad förståelse kring såväl behovet av den formen av träning som de möjligheter den kan ge spelarna att utvecklas.

En annan del man tydligt kan se är hur olika tekniska hjälpmedel i allt större utsträckning används i träningssituationen för att instruera och för att ge feedback. Målvaktstränare har här varit föregångare med att exempelvis använda videokameror och iPads. 

Skillsträning och individuell träning kontra lagverksamhet. Vems ansvar är det i utbildningen av spelare?

 John Lind:

Min bild är att många tränare verksamma inom ungdomshockeyn kör för mycket isolerad teknik- och skillsträning på bekostnad av olika typer av spelformer med relevant problemlösning och riktiga situationer. Sedan behöver man kanske inte ta det till ytterligheterna och fullt ut köra constraints led approach, men lite mer tanke mot enhanced guided discovery tror jag är en gynnsam utveckling. På junior- och seniorsidan ser jag tyvärr motsatsen: För lite teknik- och skillsträning och ett allt för stort fokus på lagtaktiska komponenter.

Primärt är det tränarens ansvar i samspel med spelaren att träna teknik/skills. En bra tränare låter spelaren vara delaktig i processen (autonomi) och väljer uppgifter som är lagom utmanande så att spelaren känner sig kompetent.

Stefan Ladhe:

Det blir en kedja av ansvarstagande i olika delar. Först har Svenska Ishockeyförbundet ett ansvar att förmedla det viktigaste i de olika delarna i utbildningsmaterial som delvis genomförs av SIF och delvis av distriktsförbunden. Sen har föreningarna ett ansvar att skicka tränare på kurser och att de har krav på sina tränare att de aktivt ska delta då hockeykonsulenten finns på plats i föreningen. Till sist har tränarna ett ansvar att uppdatera sig, utbilda sina spelare, oavsett om tränaren själv har förmågan att göra det eller om denne tar in hjälp från någon som kan det bättre.

Tommy Boustedt:

I Sverige är klubben/föreningen huvudansvarig för spelarnas utbildning. Som grädde på moset finns Svenska Ishockeyförbundets talangutvecklingsplan med TV-pucken, camper och landslag. SIF utbildar svenska ishockeytränare. I planen för denna tränarutbildning finns riktlinjer för hur spelarna på bästa sätt ska utbildas.

Philip Nilsson Fornes:

Föreningen har ansvar att både bedriva lagträning och individuell träning. Många föreningar jobbar med temadagar där de bryter ner passen i olika fokusområden för att kunna lägga mer tid på den individuella träningen. Sedan ligger självklart mycket ansvar hos spelaren själv. Men skapar föreningarna en trygg och rolig miljö brukar ofta många spelare idrotta på sin fritid och kanske inte åka flera mil för att delta på en skillsträning.

Mikael Rundgren:

Som lagtränare har du ett helhetsansvar, detta har inte ändrats bara för att det är 2020. Att på olika sätt använda experter och specialister inom olika områden är bra.

Ulf Lundberg:

Det är både föreningens ansvar och spelarens eget. Inte endera eller, det är både och.

Magnus Hävelid:

Någonstans är det en lagidrott som vi ska jobba med, att man ska lära sig samarbeta. Det individuellt taktiska, det ska funka där ute på banan, sen kommer det här med skillsen och jag kan ändå känna att det är bra och att vi lägger mycket tid på grundläggande färdigheter upp till kanske högstadieåldern. Där kommer någon form av brytpunkt där nästa steg måste komma med taktiken, såsom var ska jag vara i banan? Hur placerar jag mig här? Spelförståelse och börja prata mer om det. Om vi har mycket smålagsspel men kanske inte pratar så mycket om hur man åker i banan i början och fokuserar på skridskoåkning, puckföring etc. Det tycker jag är helt rätt och där kan det ibland behövas hjälp från privata aktörer. Sen kommer det mer i högstadiet där jag tycker att den individuella taktiken behöver sättas mer i fokus. Åker du där? Ska inte du vara här? Då behöver vi både och mycket mer upp mot hockeygymnasierna där man mixar båda delarna. Du kan ha världens bästa skott, men du kommer aldrig till skott då det står en motståndare där. Hur rent taktiskt ska jag ta det här skottet? När ska jag ta det? Att spelarna ställs inför sådana frågor är också viktigt. Likadant om du är snabb som tusan, men kan du dra ner tempot för att lura en försvarare? Det är en mix som fortgår upp på HG. Klubbtränare är ansvariga men jag hoppas att dessa är ödmjuka och kan tillåta att släppa in privata aktörer och jobba ihop. Detta för att nyttja kompetensen då alla ungdomsledare som jobbar ideellt kanske inte besitter samma kvalifikationer inom specifika områden. 

Leif Boork:

Självklart är individuell träning och skillsträning bra. Risken, som jag ser det är, att just lagtänk i de teoretiska, psykologiska och praktiska formerna sätts alltför mycket åt sidan. För att ta ett praktiskt exempel: Uppställningen vid en tekning saknar ofta planer hos många spelare som; vad gör jag om vi förlorar, respektive vinner en tekning? Det går att peka på att spelarna är medvetna om en plan men jag anser att "det var bättre förr" ha, ha! Spelarna på 1970-1990 talet tänkte mer taktiskt, speciellt i försvarsspelet än de gör nu. Jag märkte det konkret i början på 2000-talet när jag var sportchef och coach i Hammarby. Tränare som Tomas Storm, Krister Falk med flera var duktiga på att utveckla juniorer i olika individuella moment, men många av dem var helt omöjliga att använda i seniorsammanhang då de saknade taktiskt lagtänkande. Som exempelvis det jag nämnde ovan. Jag brukar lite vårdslöst påstå att lagen spelar mer och mer "juniorhockey" i SHL idag än tidigare. Mycket beroende på utbildningen, men också på, att allt fler yngre spelare används i SHL. Unga spelare saknar den konsekvens i uppträdandet som är nödvändig i 50-70 matcher under en säsong. Det gäller i viss mån också en del äldre spelare som vuxit upp i individuellt träningsfokus.

Thomas Magnusson:

I första hand borde det vara föreningen, laget och ytterst tränarna som bedriver den dagliga verksamheten som ansvarar för spelarnas individuella träning, både avseende teknik och taktik. Precis som målvakterna behöver en individuellt inriktad träning anser jag att det i största möjliga utsträckning borde vara en självklarhet även för utespelare och därför borde en tränare ha det uttalade ansvaret för den här viktiga delen av träningen.

På juniornivå är HG en stor möjlighet att fokusera på individen för de föreningar som har möjlighet att bedriva sån verksamhet. Och det är ju inte bara NIU utan det finns även andra former av hockeygymnasier och även hockeyhögstadier där den möjligheten borde finnas.

Sen är ju förutsättningarna och tillgången på tränare olika om man tittar i ett bredare perspektiv, så saknas kompetensen kan ju extern kompetens vara ett alternativ. Ansvaret att se till att spelarna får tillräckligt bra träning ligger dock på tränarna i laget.

Kompetens fordrar också utbildning och erfarenhet så det faller tillbaka på förbund att utbilda tillräckligt många tillräckligt kompetenta tränare för att individuellt inriktad träning och utveckling ska kunna bedrivas i föreningarna. Så det är ett gemensamt ansvar kan man säga.

 

Behövs det privata aktörer? Varför? Varför inte? Finns kompetensen i klubbarna?

John Lind:

I Sverige har vi en modell där idrott ska bedrivas i föreningsregi. RF får varje år ett statsbidrag på i storleksordningen två miljarder för att främja idrott i förening genom specialförbunden. En stor anledning till att så många kan idrotta i Sverige är just denna modell där LOK-stödet håller kostnaderna nere. Detta är något vi enligt mig ska vara väldigt rädda om. Om föräldrar och utövare tvingas bära fulla kostnader för idrott som bedrivs av privata aktörer så kommer vi exkludera en stor del av befolkningen. Jag kan inte tänka mig att någon vill ha den utvecklingen, annat än just de privata aktörerna, som bedriver sin verksamhet i aktiebolag där huvudsyftet per definition är vinstintresse.

Kompetensen finns i många klubbar, tyvärr långt ifrån alla. Jag ser dock många vägar till att utbilda och utveckla detta inom föreningslivet.

Stefan Ladhe:

Ja. Man kan ha olika glasögon på sig i den frågan men det jag fastnar på är att spelarna kan vara kvar i sina mindre klubbar. De lagen kan på så sätt göra att fler håller på med hockey längre än om någon går till den större klubben för att utvecklas och få bättre träning, vilket många gånger medför att fler sticker och kvar står spelare som inte kan fortsätta spela för att de är för få. Finns kvalificerad träning att få genom föreningen som hyr in kompetens eller att spelare söker sig till camper/mentorskap/clinics så kan detta undvikas.

Jag skulle vilja säga att generellt finns inte kompetensen i klubbarna – finns de privata aktörerna så finns också behovet/törsten/intresset av individuell träning vilket är viktigt.

Man ska också komma ihåg att ”privata aktörer” är en självsanerande bransch. Det är bara de som är tillräckligt bra som klarar av att bedriva verksamhet över tid.

Tommy Boustedt:

På lägre nivå kan det finnas ett behov, i elitklubbarna har man kompetensen. Problemet med privata aktörer är att de kostar extra pengar för föräldrarna, bara vissa har råd att betala. Men så ser samhället ut idag. Det bästa vore om kompetensen fanns i alla föreningar, men så är det inte. Alla privata aktörer är inte bra, långt ifrån.

Philip Nilsson Fornes:

Det finns mycket kompetens hos en del (!) privata aktörer och jag önskar någonstans att dessa skulle anslutas till föreningarna istället. Jag tycker att kunskapen skiljer sig rätt brett mellan föreningarna och att många skulle behöva ha fler tränare som kommer utifrån än att det är en förälder som tar på sig ansvaret. Tyvärr blir det också en kostnadsfråga.

Viktigt att förtydliga, privata aktörer ska inte gå in i föreningar och jobba som privata aktörer utan gå in och jobba för föreningen enligt mig. En markant skillnad.

Mikael Rundgren:

Jag tycker att de ska finnas och de behövs. Men inte alla. Några är direkt "farliga". Cirkusaktörer eller ”åka på armbågen-spelare” behöver vi inte. Kompetensen finns tyvärr inte i alla klubbar, men elitklubbarna bör absolut ha kompetensen. Om en spelare vill spetsa och utveckla en specifik del förstår jag att man tar hjälp av andra eller privata aktörer.

Magnus Hävelid:

Jag tycker att de behövs för att nyttja den kompetens som framför allt kanske ideella ledare inte besitter i specifika moment.

Leif Boork:

De behövs självklart. I en allt mer komplicerat samhälle som unga, människor i 17-35 års ålder, växer upp i. Tävlingsintensiteten ökar, prestationskrav skapas med allt kortare ledtider. Individualismen inom tävlingsidrotten innebär också i många fall en osund konkurrens. Pengarna, lönerna och ekonomin spelar in. Risken med för många aktörer, vilket jag menar det finns en risk för, är att vissa av dessa aktörer hävdar betydelsen av just deras område. Områdena är ju specialiserade, ofta djupa men inte så breda, och min erfarenhet av idrott som form och företeelse, speciellt lagidrott, är att det som gäller där, liksom i livet i övrigt, är det breda perspektivet. I stil med "å ena men också å andra sidan". Vårt samhälle skapar allt fler fundamentalister, som bara blir trogna sitt eget område. Kompetensen finns inte för alla områden i klubbarna men de som anlitas inom nya områden bör väljas med mycket stor omsorg.

Thomas Magnusson:

Här tycker jag att man måste skilja på utespelare och målvakter, och jag kan svara för målvakter där det har varit en vision från början och en ambition att det ska finnas tillräckligt många och tillräckligt kompetenta tränare i föreningarna, så att privata aktörer egentligen inte ska behövas. Men vi är långt ifrån där än, så de privata målvaktstränarna som är tillräckligt bra fyller fortfarande en viktig roll. De behövs i första hand för att målvakter som inte har tillgång till målvaktstränare i sin förening ska kunna få individuell träning i tillräcklig utsträckning, både när det gäller kvalitet och kvantitet.

På de 15 år som utbildningsstegen för målvaktstränare funnits har vi uppenbarligen inte nått ända fram ännu. Det kommer även fortsättningsvis finnas behov av privata aktörer som kan erbjuda sina tjänster i klubbar och till enskilda målvakter som ett komplement till den träning som bedrivs i föreningsregi. Jag tror även att det är bra att den möjligheten finns för de målvakter som vill ha, eller anser sig behöva, mer kompetent hjälp än den träning de har tillgång till i klubben.

När det gäller utespelarna är det svårare för mig att bedöma i vilken utsträckning föreningar i allmänhet har egna tränare som uppnår en tillräckligt bra kvalitet. Jag är dock övertygad om att det, i många fall, fortfarande finns ett stort behov av exempelvis skillstränare som kan utgöra ett komplement till den ordinarie träningen. Något som för övrigt även kan gälla tjänster från privata aktörer inom andra områden som exempelvis fysträning eller mental träning. Efterfrågan finns således så klart där på utespelarsidan också, men sen hur långt man har kommit med att utbilda tränare i olika spetskunskaper är jättesvårt för mig att avgöra.

 

Jag riktar ett stort tack till Gurra som vill publicera sitt intressanta arbete i min blogg!

Vi hörs!

Ta eget ansvar

En sak jag anser vara viktigt om du utöver någon idrott, i mitt fall pratar vi om ishockey där ju jag är aktiv som målvaktstränare. Men det jag ska prata om är att ta eget ansvar som spelare. Att sluta skylla ifrån sig, ta ansvar för det du ska prestera och hur du ska förbereda dig för att kunna prestera på topp.

 Jag upplever lite för ofta en rad olika ursäkterute på isen, skridskorna är inte slipade, jag är trött, jag hann inte äta innan, jag hade inget underställ med mig. Det är dom bra av dom dåliga ursäkterna, för sen finns det. Mamma packade inte ned underställ, pappa lämnade inte mina skridskor på slipning, mamma packade inte ned mellanmål, pappa hade inte lagat mat...

Så det jag vill att man ska göra som hockeymålvakt är att ta ansvar för det man själv kan ta ansvar för.

• Kom utvilad, för att du sovit tillräckligt, för att du la dig i tid. (Inlägg om sömn)
  
• Kom i tid till träningen så du hinner, värma upp, byta om och vara i tid på isen. 
• Kom mätt till träningen för att du åt bra lunch i skolan och mellanmål/middag innan du åkte till ishallen.(Inlägg om kost: Intervju med dietist, Fråor och svar med dietist, Gästblogg,)
  
• Kom väl förberedd för att du har sett till att få skridskorna slipade och har packat ned allt du behöver ha med dig till ishallen.

Det är saker du kan påverka och ta ansvar innan träningen ens börjat för att ge dig själv möjlighet att prestera så bra du kan under träningen. Ganska enkla saker som med minimal planering är lätt att få till.

Sen kommer vi ut på isen. Där jag som målvaktstränare gärna vill att du har egna idéer om hur du vill spela ditt målvaktsspel. Där jag gärna ser att du har koll på dina styrkor och utvecklingsområden. Kom inte ut på isen och ryck på axlarna då din tränare frågar dig frågor om ditt spel. För om du inte vet, vem ska i så fall veta? Ha gärna egna tankar och förslag på vad du vill träna på, speciellt om din förening inte har en målvaktstränare som ser dig spela matcher. Så ha en dialog med din tränare, det gör träningen mycket roligare både för dig och din tränare.

Sen en annan viktig sak, visa intresse och vilja. Jag skulle nästan vilja dra det så långt som att, vill du inte vara på målvaktsträningen eller att du inte är inttresserad, gå inte på målvaktsträningen. Det kommer inte ge dig speciellt mycket ändå. Jag fattar att man inte kan vara på topp under alla ispass, alltid. Men du måste ha viljan och intresset av att lära dig nya saker, utmana dig och träna på sånt som är svårt. Annars blir ispasset bara energiläckage för både dig och din tränare.

Nu under en oerhört tråkig och jobbig period, då vi inte får träffas och träna ihop alls. Är ett väldigt bra tillfälle att ta eget ansvar, Se till att äta rätt, sova rätt och få den träning du behöver trots att du inte får vara på is eller träna med dina kompisar.

 Helt enkelt, TA EGET ANSVAR.

Vi hörs!

 

Kommande gästinlägg

 Under slutet av veckan kommer Gustav Griborn låna min blogg för att publicera några gästinlägg. Fick denna fråga av "Gurra" i helgen.

Jag har gått kursen Ishockey - kultur och samhälle under hösten och håller nu på med min slutuppgift. Jag har intervjuat ett antal personer inom hockeysverige angående individuell träning och privata aktörer. Nu behöver jag publicera dessa någonstans, en blogg eller tidning (för att sedan reflektera över detta till uppgiften) Jag undrar då om jag skulle kunna få göra tre gästinlägg på din blogg?

Kommer bli spännande att läsa Gurras intervjuer och se hans slutuppgift!

Vi hörs!

Intervju med sömnforskare Frida Rångtell

Under mina år som målvaktstränare, och alla camper jag jobbat på har jag hittat en ingrediens som jag upplever att många unga hockeyspelare och jag gissar idrottare missat lite. Alla vet att dom måste träna bra och rätt, dom allra flesta vet att dom måste äta rätt. Men min upplevelse är att många missar det här med sömnen. Att det är lika viktigt att sova bra som att träna och äta bra.

Många gånger, och många barn är det som kroknar på camperna efter någon dag eller två. Sen hör jag hur dom pratar om hur dom satt och spela dataspel eller titta på youtube till 1, 2, 3 natten innan. Inte alls så underligt att man tappar ork och energi snabbt då.

Jag är faktiskt lite förvånad över hur vanligt det är och hur många barn som är uppe så sent. Samma sak gäller i dom lag min son spelar, samling 07.00 och jag hör hur ungar varit vakna väldigt sent kvällen/natten innan. Det förvånar mig.

Theo (10 år) min grabb, är av sina kompisar i klassen och laget den som alltid säger "Hej då, jag ska lägga mig nu" till sina kompisar då dom spelar ihop. Jag tycker det är underligt hur sent många barn får vara uppe. Absolut har alla lite olika sömnbehov. Men att en 10 åring är uppe till 23.30 dagen innan skola eller tidig match är inte riktigt baserat på sömnbeov tror jag.

I vilket fall, jag tycker ämnet är väldigt viktigt och tog kontakt med en forskare i ämnet. Frida Rångtell och ställde henne några frågor. Här nedan kommer henne svar.

Jag hittade Frida via denna artikel: Så tar du sängvägen till framgång

 

Varför är sömnen viktig för barn som idrottar?

a) Vilka positiva resultat kan bra sömn innebära?

Sömnen är viktig för många olika funktioner, bland annat för hjärnans återhämtning, immunförsvaret, vår minnesinlärning, bearbetning av känslor och återhämtning för musklerna. Alla de sakerna är såklart viktiga inom idrott: som idrottare behöver vi uppmärksamhet, hålla oss friska, lära in nya rörelser, kunna hantera våra känslor i ibland pressade situationer och vi behöver reparera och bygga muskelstyrka.

b) Vilka negativa resultat kan dålig sömn innebära?

Sömnbrist kan bland annat öka smärtkänsligheten, öka risken att bli sjuk, påverka skaderisken och göra att vi får sämre uppmärksamhetsförmåga.

Hur mycket sömn skulle du rekommendera att idrottande barn behöver?

Här är några generella rekommendationer när det gäller längden på sömnen för olika åldrar:

6-13 år: de flesta mår bra av 9 till 11 timmar, kan också vara ok: 7 till 12 timmar

14-17 år: de flesta mår bra av 8 till 10 timmar, kan också vara ok: 7 till 11 timmar

18-25 år: de flesta mår bra av 7 till 9 timmar, kan också vara ok: 6 till 11 timmar

Anledningen till att det är ett tidsspann är för att vi alla har lite olika behov. Sen ska vi komma ihåg att det inte bara handlar om antalet timmar. Det handlar också om sömnkvalitén, hur regelbundna våra sovtider är, när på dygnet som vi sover, hur vi mår på dagen, och så vidare.

Vad för risker finns det med att sova för lite?

 

En enstaka natt med sömnbrist kan i och för sig leda till trötthet och att det kan vara svårare att hålla uppmärksamhet dagen efter, men är oftast inga problem att återhämta sig ifrån och behöver inte ha allt för stor påverkan på prestationen vid t.ex. tävlingssammanhang. Alla har vi dåliga nätter ibland, precis som vi kan ha dåliga dagar.

Däremot så är det en bra idé att försöka se till att vi sover tillräckligt de flesta nätterna så att vi inte bygger upp en större sömnbrist under längre tid. Vi är bättre förberedda på att upprätthålla prestation trots sömnbrist (som t.ex. om vi sover dåligt natten innan en match) om vi innan dess laddat upp med tillräcklig sömn.

Men sömnen är lite klurig, för vi kan inte påverka sömnen i sig. Vi kan t.ex. inte bestämma hur mycket djupsömn vi ska ha, och vi kan inte bestämma hur lång tid det ska ta för oss att somna eller hur många gånger vi ska vakna under natten. Det vi kan göra är att skapa så bra förutsättningar som möjligt för god sömn genom exempelvis bra kvällsrutiner och tid för reflektion under dagen.

Sömn påverkar så mycket i våra liv och sover vi dåligt så kan det bland annat påverka vårt humör, göra det svårare att hantera stress och öka känslor av oro och ångest. Upplever man ihållande problem med sömnen som pågått i mer än ungefär 1-3 månader så kan det vara bra att kontakta vården.

Vad kan det innebära för sömnen att låta sina barn vara uppe senare på fredagar och lördagar?

Det är vanligt att det under veckan byggs upp viss sömnbrist eftersom att vi då ofta har vissa tider att passa och skolarbete som ska göras, kvällsträningar och så vidare. Helgerna är ofta en möjlighet att få lite mer sömn än under veckodagarna. Om vi skjuter för mycket på tiden som vi går och lägger oss på helgen så kan en risk vara att vi inte sover så länge som vi skulle behöva för att återhämta oss.

Det kan vara bra att veta att tonåringar ofta är mer av kvällsmänniskor. Det vill säga att de inte blir trötta lika tidigt på kvällen och kan behöva sova längre på morgonen. Det kan då vara så att man under veckodagarna lyckas gå och lägga sig tidigare och gå upp tidigt eftersom att man har en tid att passa, men det är lätt att förskjuta dygnet när tillfälle ges, t.ex. på helgen.

Det kan vara bra att ha i åtake att om vi förskjuter dygnsrytmen alldeles för mycket under helgerna genom att gå och lägga oss senare och gå upp mycket senare än vanligt, så blir det ungefär som att resa mellan tidszoner. Det vill säga, vi kommer ur rytm och när det sedan är dags för måndag igen så behöver vi skjuta tillbaka dygnet igen. Att skjuta dygnet fram och tillbaka varje vecka kan bli jobbigt för kroppen.

Det är såklart lätt hänt att läggdags ofta blir lite senare på helgen än på vardagar eftersom att vi då ofta inte har riktigt samma rutiner som under vardagarna, men det kan vara bra att ändå hålla det inom rimliga gränser så att det inte blir en allt för stor förskjutning. Sedan finns det ju också såklart lite mer speciella tillfällen när det är berättigat att vara uppe senare än vanligt, så länge det inte sker allt för ofta. T.ex. på julafton och nyår.

Hur skulle du rekommendera att jag som förälder ska lägga upp läggning en fredag då det är tidig samling för match lördagmorgon? 

Jag tänker att man då - precis som när man har en tid att passa på morgonen på en vardag - kan behöva anpassa tiden som man börjar göra sig klar för sängen på kvällen för att möjliggöra att få den sömn som man behöver.

Som jag nämnde tidigare så är det vanligt att man sover sämre just natten innan en match, så även om man ser till att avsätta tillräcklig tid för sömn natten innan, så kan det vara så att man sover mindre just den natten. Det är som det är och det går inte att tvinga sig att sova. Kan man inte sova så kan det vara bra att gå upp en stund och göra något annat lugnt (utan skärmar).

Finns det bra tips kring hur långt innan man ska gå upp inför en tidig samling/match?

 

När vi vaknar så är det vanligt att vi har en period då vi fortfarande är lite slumriga och inte presterar på topp. Den perioden kan vara i mer än en timme, så min rekommendation är att gå upp minst en timme innan samling.

Sova middag innan match eller träning är det att rekommendera?

 

Har man inte sovit tillräckligt på natten så kan det var återhämtande och skönt att ta en tupplur under dagen. Samma gäller här som i förra frågan: planera in tuppluren så att den hjälper istället för stjälper. Se till att vakna minst 1,5 timme innan match eller träning, helst mer.

DU kan hitta Frida här:

Frida Rångtell, PhD | Slumra of Sweden AB

www.slumra.nu

www.facebook.com/SlumraOfSweden

insta: @slumraofsweden

 

Vi hörs!

Blir det så mycket bättre av att spela med äldre?

 Ett problem jag hört talas en del om och upplevt själv, är hetsen från främst föräldrar att flytta upp deras barn till äldre åldersgrupper. Att barnen är för bra för att spela med jämnåriga. Fenomenet verkar bli allt vanligare ju äldre barn blir.

Jag förstår inte riktigt hetsen. Jag tror det är rätt få föreningar där man inte har öppna dörrar mellan lagen. Så att det finns möjlighet att både flytta upp och ned i åldergrupper för att få rätt utmaning och nivå.

Varför då hetsen att man ska tillhöra det äldre laget? Som sagt mestadels från föräldrar.

Jag har hört om och upplevt situationer där föreningen snudd på tas som gisslan. Får inte X spela med en äldre åldersgrupp går vi till en annan förening.

Jag har svårt att förstå den här hetsen. Självklart ska barn spela på rätt nivå där dom blir utmanade i både träning och match. Men kan man enbart bli utamand på isen? Eller kan man bli det på sidan av isen? Är du bäst i ditt lag, finns det ju utmaningar inom laget. Lyfta andra spelare, vara kapten och lära sig leda laget, föregå med gott exempel på träningar. Stötta och hjälpa lagkamrater. Utmaningar som får spelaren att växa som människa. Något som jag själv kan tycka är viktigare än att få spela med äldre.

Sen undrar jag om dessa föräldrar är medvetna om vad som lär sina barn? Får vi inte som vi vill, då byter vi klubb. Inte sällan dessa barn representerat både två och tre klubbar innan dom når junioråldern. Vad skapar det för rykte, och kommer det bli lättare för barnet?

Jag undrar också hur ofta det faktiskt är barnet som vill byta lag eller förening? Jag misstänker att det sällan är en 10 åring som kräver få spela med 11 åringar eller så byter hen förening.

Då kommer nästa intressanta frågeställning. Hur många hockeyspelare som blivit riktigt bra, nått Allsvenskan, SHL eller till och med NHL. Har berättat om farsor som pressat dom, bråkat med föreningar krävt att dom ska spela med äldre? Jag har inte hört talas om någon, varken officiellt eller inofficiellt.

Så, vem är det dessa föräldrar försöker hjälpa? Eller handlar det mer om att kunna berätta på fikat på jobbet att mitt barn spelar minsann med dom som är äldre?

Jag tror ju på att spela med sin egen ålder, samt att dom flesta förr eller senare kanske måste flytta ned i alla fall, om man är senare i puberteten för man är yngre och plötsligt är mindre och svagare än alla andra i laget. Samt att jag verkligen tror på att spela med sina kompisar, som man träffar i skolan och hänger med på fritiden.

Och som sagt, att träna och spela matcher uppåt eller nedåt i ålder, tror jag dom flesta föreningar är öppna för. Så skippa hetsen att byta lag!

 Efter en liten diskussion med kloka Joa, det jag vill ha sagt mest är att vi ska utgå från vad som är bäst för barnet och vad barnet vill. Inte vad som är bäst för föräldern, laget eller föreningen.

Vi hörs!